Melankoli vid havet

Clara Diesens debutdikter har uppmärksammats i pressen. Vi har kunnat ta del av hennes tidigare engagemang inom teatern. Hon har berättat om fördelarna med att gå på skrivarskola. Och Bonniers förlag väljer att ge debutsamlingen, Glömskans bok, en exklusiv framtoning. Linnepärmar på kartong med svartvit fotografi på omslaget, samt svart, sobert, tryck.
Dikterna i Glömskans bok berättar om tiden efter ett uppbrott. En separation. Hon reser till havet, men sorgen gör sig ständigt påmind. I det mesta lever den saknade. Miljön är tjusig på det där marina sättet som många tilltalas av. Dikterna förmedlar en atmosfär som för tankarna till modereportagen, till novellfilmer, till Edward Hoppers tavlor. Själv berättar författaren om beroendet av musiken för texternas framväxt. Kanske är det en sofistikerad musikvideo vi läser/ser/hör i avsnitten som rullas upp? Det mesta är snyggt.

Redan ligger en ny diktsamling och väntar på att publiceras, berättar Diesen. Kanske dessa dikter tjänar på att överge de snitsiga metaforerna. Inte för att det är inne bland vissa unga poeter i dessa dagar att kritisera bruket av bilder i poesin, utan helt enkelt för att flera bildarrangemang i debutboken bromsar upp flödet. ?och det regnar ljusgröna blad, de regnar som datum?. Med ens kastas en avancerad föresats tillbaks till tonårsflickans (gymnasistens) poesidagbok.
Men saknaden, smärtan, glömskan, var finns den? Den existerar naturligtvis, men bara om läsaren vill se den. Fångas av den? Dikterna är lika öppna som den där fiskebyn en tidig morgon när vi strövar omkring bland reklambildens rekvisita. Tunga av sorg; till lika delar närvarande och frånvarande. Hon skriver: