Medberoendets svarta ansikte

Lo Kauppi har skrivit en bok om medberoendets virvel som bara suger neråt och neråt. Våren 2003 hade hon premiär för sin enmansföreställning Bergsprängardottern som exploderade. Till grund för den framgångsrika och omtalade pjäsen ligger boken med samma namn. Det har tagit henne 14 år att skriva den.
Det märks för Lo Kauppi har ägnat mycket tid åt att beskriva hur hon åker till London för att lära sig klippa hår men samtidigt blir mer och mer snärjd av amfetaminet vars främsta uppgift är att hålla henne smal. Även om det här naturligtvis är en viktig del av hennes liv hade just detta tjänat på att strykas ner.

Det är först när Lena (som Lo Kauppi hette då) blir omhändertagen enligt lagen om vård av unga och placeras i ett behandlingskollektiv som historien verkligen griper mig. Kollektivet arbetar enligt Hasselamodellen som innebär att missbrukarna ska skuldbeläggas för att släppa sitt missbruk. Vad ungdomarna än gör är det fel. Att ha en sexualitet är fel. Att en kille har långt hår är fel. Att tänka själv är fel och till och med att följa alla regler är fel.

Lo Kauppi analyserar inte utan låter berättelsen ha sin gång. Att hon verkligen har mått dåligt är mer än tydligt, likaså att hennes missbruk av mat och narkotika grundar sig i den otrygga barndomen där faderns alkoholmissbruk påverkade hela familjen. Hon hatar honom, samtidigt som hon älskar honom, men klarar inte att stanna hemma. Och när hon befinner så på flykt från hans lögner skapar hon sina egna.
Bergsprängardottern som exploderade bär spår av egenterapi och är starkt utlämnande. Men trots att boken troligtvis varit viktig för Lo Kauppis egen bearbetning har den något som ger en tankeställare.

På bokens baksida står att författaren till slut upptäcker att hon "varit normal hela tiden" och det är det som är själva poängen. Olyckliga omständigheter kan få vem som helst att hamna snett, därför är det viktigt att förstå mekanismerna. Framför allt är det viktigt att de som ska ge de vilsekomna hjälp att hitta rätt igen förstår. Annars blir det bara ännu värre.