Med skammen som ett tungt bagage

Med sin senaste bok "Skam" har Karin Alvtegen lämnat genren deckare och i stället skrivit ett psykologiskt ödesdrama. Resultatet är mycket bra.
Det är en välskriven berättelse som avslöjar stor kunskap om det mänskliga psyket. Karin Alvtegens utveckling som författare har gått stadigt framåt och med sin fjärde bok ger hon tydliga prov på detta.
Både rollgestalter och miljöer är skickligt tecknade och de människor vi möter är sammansatta individer av kött och blod och tårar, och med djupt mänskliga tillkortakommanden.

Maj-Britt och Monika är två människor så olika vi kan tänka oss.
Maj-Britt är en groteskt överviktig 55-årig sjukpensionär som lever ensam i sin lägenhet, med bara den tjocka lilla hunden som sällskap. Och så hemtjänstens personal som kommer med mat till henne och städar. För det orkar hon inte fixa själv. Hon har dömt sig själv till fångenskap i lägenheten som hon inte varit ute ur på 30 år.
Monika är en 38-årig läkare, effektiv och hängiven sitt arbete. Hon skyr kärleken och lever ensam i en exklusiv men minimalistiskt kal lägenhet, men har i berättelsens början ett förhållande med en man. Men det lämnar hon bakom sig när det blir för svårt att tackla, när hon måste välja att öppna sig själsligt för honom eller stänga honom ute.

Det tar lång tid innan de två kvinnorna möts och vi får följa dem en lång bit på vägen dit. Ända från barndomen. Den barndom som orsakat båda deras förvrängda vuxna känsloliv.
De har båda färdats en väg som kantas av flera avgörande ögonblick där de valt nya avfarter som inte gått att vända tillbaka på, eftersom livets väg är enkelriktad och vi aldrig får en andra chans.
Båda lever med skammen, skammen över gamla gärningar. Det baggage de har med sig är så tungt att bära att det tynger dem hela deras vuxna liv.

Maj-Britt har växt upp i ett frireligiöst hem där hon tuktas efter Herrans förmaningar och sviks av sina föräldrar som väljer gemenskapen i församlingen i stället för sitt eget barn. Men Maj-Britt fortsätter leva med föräldrarnas Gud i sitt sällskap, den fördömande guden som ingjuter skam i henne.
Skam känner också Monika som överlevde den olycka som krävde hennes storebrors liv när de båda var i tonåren.

Maj-Britt och Monika förs mot varandra genom en nutida dödsolycka och dess konsekvenser. En viktig roll spelar också en livstidsdömd kvinna som dödat både make och barn, för att komma ifrån det mentala fängelse maken kuvat henne in i.
Det är framför allt porträttet av Maj-Britt som är det mest gripande i berättelsen. Det är övertygande och fängslande, och helt rätt och riktigt.
Det som vi annars knappast förstår av människors ynkedom blir här begripligt, tack vare Karin Alvtegens stora berättarskicklighet.