Matar skriver sig fri från det förflutna
Vuxna män i tv kissar på sig, däribland pappans bäste vän. Genom en nioårings förvirring närmar sig Hisham Matar de fasor han själv slapp se som barn i 70-talets Libyen.Men ännu mer skriver han om barnets förmåga att leva.
En bok om livet. "Jag ville se hur den här pojken förtfarande kunde förbli sig själv i den här miljön. Därför tycker jag det är väldigt konstigt när folk beskriver det som en politisk bok, för mig är den precis det motsatta, det är en bok om livet, och om kärlek" säger Hisham Matar.Foto: Fredrik Persson/Scanpix
Foto:
Det var efter sju framgångsrika år som arkitekt och formgivare i London som Hisham Matar äntligen lät sin lust efter självständigt skapande, utan krav på ständigt kompromissande med pengar, byggherrar och sig själv, ta över. Resultatet av många års skrivarbete, och ett ekonomiskt risktagande han beskriver som "bitvis väldigt äventyrligt", blev "Ingen i världen", en internationellt uppmärksammad och mogen debutroman, spännande inte bara för att den utspelas i ett slutet samhälle som det libyska.
För mest av allt är romanen en historia om den bisarra vuxenvärlden sedd genom den nioårige Suleimans ögon. En färgstark skildring av en svunnen tid lika mycket som av stark kärlek.
- Jag trodde först att jag skrev en dikt om att plocka mullbär i trädgården, att det skulle blir tolv rader och att jag skulle vara klar på tre veckor. Det handlade om en pojke i den mytologiska trädgården, som upptäcker världen och sig själv, men sedan märkte jag att han hade en så intressant röst, jag vill veta så mycket om honom som jag kunde.
- De första två, tre åren var jag väldigt nervös över att skriva om en karaktär med så begränsad erfarenhet och förståelse av världen. Men sedan gav jag upp för begränsningarna och såg dem som en fördel. Det finns en del av vår barndom som vi alltid har med oss, som en mycket mer livfull existens.
Själv ser han det som en slump att hans roman utspelas i just Libyen, kanske på samma sätt som det är en slump att han sjäv föddes in i en libysk familj. Romanen är inte ett sätt att resa tillbaka, tycker han, snarare ett försök att göra sig fri.
- Jag försökte bota mig, bli avvänjd. När jag säger bota menar jag inte att just Libyen är en sjukdom utan att alla våra samhörigheter på sätt och vis blir det, genom att bara bli födda in i ett land, en familj, en historia blir vi indragna.
Hans egen far kidnappades som politisk flykting i Kairo 1990 och blev satt i libyskt fängelse. Fram till 1995 kunde familjen följa hur han blev torterad via utsmugglade brev, som sedan slutade komma.
- Det är väldigt underligt att ha en frånvaro så närvarande i ens liv. Det tog mig ett tag att inse att förmågan att känna glädje och att göra saker, att producera, vilket för mig är extremt viktigt, inte på något sätt står i motsats till den sorg jag också känner.
Skulle du kunna resa tillbaka till Libyen?
- Efter så mycket som hänt mig personligen skulle det kännas som ett förräderi att åka tillbaka och låtsas som om inget har hänt.
- Jag är ingen politisk person, men jag tror att vanlig anständighet tvingar dig att vara sann gentemot det som hänt.
Så jobbar vi med nyheter