Mästertakter i Gamleby kyrka

Johann Sebastian Bachs Johannespassion är ett fulländat mästerverk. Hur krävande som helst, hur underbart som helst som kyrkomusikalisk upplevelse. Och stort. Versionen, med ett par luckor med sjukdom bakom, som Gamleby Vokalensemble genomförde i Gamleby kyrka på långfredagskvällen, tog långt över två timmar. Men visst har berättelsen (samma som i Liszts Via crucis) alla rättigheter att vara lång. Hur gör man annars långfredagen rättvisa?

Men hur är det möjligt för en liten landsortskyrka att genomföra ett projekt som detta, så fenomenalt. Kören, den av Aron Nilsson handplockade, låter som en elitkör. Och vilka sopraner kören har - i denna musik som helt enkelt skulle störta samman utan sådana sopraner! Och vilken evangelist! Tenoren Christer Hellström gör den rollen till en alldeles unik konstuppvisning. Passionsevangeliernas hela dramatik ger han form åt med sin röst, sin inlevelse.
Och så organisten Marcus Torén! Som förutom hela sitt oratoriespel gav konserten en alldeles speciell upptakt och epilog genom två franska orgelstycken. Det första manande till koncentration, det avslutande till besinning och lugn.

Solisten som skulle ha sjungit Jesu partier i passionen hade insjuknat. Dirigenten Aron Nilsson, fick stå kvar på pulten men "hoppa in" i den sololuckan. Marie Dimpker, som skulle ha sjungit sopranariorna, hade drabbats av något efterhängset halsvirus och kunde inte ta en ton. Då lyckades man få Sara Andersson, sopran i högklass, att rycka in - hur nu det kom sig att hon kände sig hemma i rollerna. Däremot hade altsolisten Marie Widerström och bassolisten Carl-Ludvid Eriksson varit med på repetitionerna från början. Hur man så länge, så djupt, så professionellt haft möjlighet och kraft att värka fram Johannespassionen, det känns som ett mysterium.

Det är inte på något sätt första gången som Aron Nilsson överraska med utspel genom den här Vokalensemblen. Men det här jättelika äventyret med Bachs Johannespassion gör att man ändå undrar hur sådant går till, suckar av glädje över att det finns konstnärer som inte ser något tak för sina förmågor.

Kyrkoherden, Karl-Magnus Nordlund, beordrade applådtystnad när han hälsade den stora församlingen välkommen. Varför, undrar jag. Visst är långfredagen kyrkoårets allvarligaste dag. Men att få visa glädje över mästartakter är ett sant och sunt mänskligt behov.
Den här konserten hade jag gärna skrivit mycket om, gett mig in på särskilt sköna detaljer. Men den sena timmen - i förhållande till stopptiderna - gör det omöjligt. Kanske går det att återkomma till ämnet. Minnena från det här årets långfredag i Gamleby kyrka kommer att leva länge.