Mästerligt amerikanskt drama

Katten på råttan, råttan på repet, den vite på muslimen, muslimen på afroamerikanen, afroamerikanen på koreanen och så vidare i en ond, ond cirkel.
Rasismen i "Crash" är ingen hatets flodvåg, snarare flera små rännilar som hela tiden underminerar det amerikanska samhällsbygget och när som helst kan få det att rasa samman, precis som dammarna brast i New Orleans och skapade en katastrof som blottlade - just det - de gamla rasmotsättningarna.

"Crash" är en "Short cuts" med ett enda problem i centrum. Där "Short cuts" slog ner på fattigdom, missbruk, otrohet och en hel kortlek av allmänmänskliga tillkortakommanden handlar "Crash" om fördomar, fördomar och fördomar.
Muslimen som förnedras när han vill köpa ett vapen för att försvara sig mot företrädelsevis svarta rånare, den vite polisen som känner sig kränkt av en svart läkarsekreterare och hämnas på ett svart medelklasspar, de två svarta männen som provoceras av att de vita är rädda för att bli rånade av dem - och sedan rånar ett vitt par; ond cirkel, som sagt, eller kanske snarare en fördomsspiral som bara borrar sig allt djupare ner i civilisationens hjärta.

"Crash" är en film som i stället för enkla svar erbjuder en sorts fördomarnas sudoku: Om den vite snubben gör så här mot den svarta kvinnan på grund av de här omständigheterna och hon svarar så här - vem är då offer respektive gärningsman, vem får kasta den första stenen, vilken siffra passar in i vilken ruta?
"Crash", av manusförfattaren/regissören Paul Haggis, kommer att få flera Oscarsnomineringar och är nästan garanterad att vinna i manusklassen. Den visar en sällsam kombination av lågmäldhet och hög intensitet, och under nästan två timmar är det omöjligt att slita blicken från duken. "Crash" är en film för den som vill ha mentalt tuggmotstånd och för alla vars främsta fördomar riktas mot film från Hollywood och USA.