Måste poesin vara svår?

I samtalsboken ?Poesi med andra ord?, som utkom förra året, skriver den finlandssvenske poeten Peter Mickwitz bland annat att han med sin poesi vill verka mot förslumningen av språket. Fördumningen i samhället.
Hans nya diktsamling, För vad kroppen är värd, som utkom tidigare i höst på Söderströms förlag, föreligger nu på Norstedts förlag tillsammans med utdrag ur författarens fyra tidigare diktsamlingar.
Författaren lever som han lär. Dikterna visar knappast några eftergifter för att bli populära i betydelsen lättlästa. Tvärtom!

Detsamma gäller för den nya samlingen. I sex kapitel, kallade diktsamlingar, struktureras en sammanställning av en biologisk tillvaro: kräldjur, sjöodjur, luftskepp, skelettet av en vinter, glaskroppar samt slutligen, världskroppen. I den sista av dessa avdelningar hämtas titeldikten:
en insekt med vita vingar av sliten plast
en snöstekel som landar på min arm
en sexbent fågel som lägger sina ägg
marmorkulor med en liten svart pupill
närmast under huden där det är varmast
och vet att det finns tid, en vägg av ljus,
tunna band av någonting som håller fast,
och hud som blommar tidigt i april
och fladdrande i svärmar vita blad
Företaget må vara ett försök att komma vidare, komma förbi den fördumning, författaren varnar för. Men fungerar det verkligen så att en komplicerad tillvaro ska gestaltas med ett komplicerat språk? En tillkämpat snårig, och till stora delar konstruerad poesi?
I beskrivningarna av samhället och människors utslätade beskrivningar av komplicerade sammanhang, ter sig Mickwitz analys bestickande. Däremot är jag tveksam till om hans egen medicinering, dikterna, råder bot mot sjukan. Också ett alltför elitistiskt, och av den anledningen, distanserat förhållningssätt gentemot människor, befrämjar fördumningen. Ironiskt, men tyvärr sant.
Om poesi och njutning skriver Mickwitz i sin poetik: ?En annan av poesins spretande mängder av egenskaper ? alla dess goda sidor ? är förstås att den helt fräckt är en njutning.?
Poesi som möter motstånd innebär njutning, öppnar för tolerans och vidgar världen. I så måtto är hans lyrik, även dikterna i höstens bok ett värn mot tidens ?stumma larm?.