Märkligt opersonlig film

Som ?Änglagård? fast på engelska, i England och på 1950-talet. Så kan man sammanfatta Colin Nutleys nya ?Queen of Sheba?s pearls?. Det är heller ingenting som Nutley själv sticker under stol med ? han medger villigt att många av hans filmer bygger på samma tema: En färgstark kvinna dyker upp i en för henne ny miljö och sätter tillvaron däri i spinn genom att rucka på balansen. Som i ?Black Jack? och ?Under solen? ? fast kanske allra mest som i ?Änglagård?.
I ?Queen of Sheba?s pearls? spelar Helena Bergström en dubbelroll. I filmens inledande scener dör hennes rollkaraktär och lämnar man, son, systrar och övrig familj på den engelska landsbygden efter sig. Åtta år senare knackar en till synes identisk kvinna på dörren. Hon får av familjens matrona, den döda kvinnans mamma, jobb som hushållerska. Snart står det dock klart att Nancy Ackerman, som Bergströms svenska karaktär heter, är något så mycket mer än bara städhjälp.

I handlingens centrum står den 16-årige sonen Jack. Det är hans kamp för att acceptera moderns dubbelgångare som ska vara i fokus, samtidigt som han undersöker vuxenlivets mysterium, bland annat genom att leka ?Queen of Sheba?s pearls?, en slags form av ryska posten som ger unga nervösa killar en chans att klämma på unga och lika nervösa tjejer.
Ett av filmens problem är att Jacks historia inte känns som att den ligger i förgrunden. Den ter sig inte alls mer central än historien om maken Harold (Lorcan Cranitch) komplicerade relation till den mystiska Nancy, eller berättelsen om den trevande kärleksaffären mellan systern Audrey (Lindsay Duncan) och den till synes döve Deafy (spelad av Rolf Lassgård). Samtliga historier tillåts ta lika stor plats, vilket gör att de alla känns rätt uddlösa.

Colin Nutley ser ?Queen of Sheba?s pearls? som sin mest personliga film. Konstigt vore väl annars, eftersom den utgår från hans egen uppväxt. Därför känns det trist att konstatera att det här är den sämsta av den kvartett filmer han nu gjort på samma tema.
På filmaffischerna står det ?gråt, njut och skratta?. Även om formuleringen i sig gör just mig illamående, så går det inte att förneka att åtminstone ?Black Jack? och ?Änglagård? lyckades framkalla lustkänslor hos stora delar av Sveriges befolkning. Det kommer inte ?Queen of Sheba?s pearls? att lyckas med. I all sin personlighet känns den märkligt opersonlig.
Dessutom är filmens svenska inslag väldigt konstlade. Jag har inget emot att Nutley använder sin hustru i film efter film ? Helena Bergström är en ypperlig skådis ? men här har storyn krystats till på ett onaturligt sätt för att det inte ska verka konstigt att hon och Rolf Lassgård bryter på svenska. ?Queen of Sheba?s pearls? hade tjänat på att vara en helengelsk historia.