Märklig musikal i Vimmerby
Drama om sista kvinnan som avrättades på Skillingarums galgbacke.
Stina-Caisa (Karin Westrin) avslöjad att ha förgiftat sin tilltänkte men svekfulle make. Alla de gamla vännerna förskjuter henne. Även Västervikskrafter är inblandade i den här Vimmerbymusikalen. Längst tillhöger syns Peter Holgerson, stark tenor i kören. Och längst till vänster skymtar violinisten Alexandru Costici och cellisten Gunnar Andersson. Foto: RUNE ENGELBREKTSON
Foto:
"Myrtendrömmar" är titeln. "Mordet i Koppetorp" en extra förklaring till vad det hela handlar om.
I kväll spelas musikalen för tredje gången. Både lör- och söndagen bjuder på dubbla föreställningar, och sen är hela äventyret över.
Pigan Stina Caisa Nilsdotter är huvudpersonen. Hon lever tillsammans med Jöns Andersson under mycket enkla förhållanden. Han är klassad som ett inhyseshjon, alltså en egendomslös man. Men han har lovat att gifta sig med Stina. Men plötsligt lyser det i kyrkan för honom och en yngre kvinna. Det är änkan Lisa, med egen stuga som lockbete. Jöns kan inte stå emot.
Stina bjuder det nya paret hem till sig och säger sig inte ha något agg till någon av dem. Men hon har förberett en måltid med arsenikladdad korvsoppa. Lisa skadas men överlever. Jöns dör under svåra plågor. Stina anklagas för mord och döms att avrättas genom offentlig halshuggning. Historiskt (berättelsen är klart belagd av historikern och före detta gymnasierektorn i Vimmerby, Erik Karlsson) är Stina den sista kvinna som häradsrätten lät avrätta på Skillingarums galgbacke, strax utanför Vimmerby.
"Myrtendrömmar" beskrivs som en kammarmusikal. Staffan Lundberg står för musiken, Agneta Regell för texten, dramatiseringen och regin. Till vardags, under terminerna, är hon teaterlärare på Stångådalsgymnasiet och Vimmerby folkhögskola.
Staffan Lundbergs vardag under terminerna, eller rättare sagt säsongerna, är att sitta i Hovkapellet som valthornist. Men varje sommar i över trettio år har han kommit hem till Vimmerby, vikarierat som sommarorganist och producerat en rad teatermusikaliska vågspel och lyckats. Både Carmen och Trollflöjten har han satt upp, med lokala krafter.
I stort är det så med krafterna även denna gång. Begreppet kammarmusikal täcker bra vad vi fick vara med om. Det handlar om en musikal i en form utan minsta frestelse att till exempel låta modernt diggiloig. Berättelsen är genomgående allvarlig. Texterna kan ibland kännas i enklaste laget, men vilka operatexter gör inte det.
Det som imponerar är hur tät föreställningen är, hur alla agerande smälter in i handlingen. Musiken är en generator i det sammanhanget. Den målar utsökt de minsta skiftningar som dramat utvecklar. Staffan Lundberg låter den lilla orkesterns instrument spela med i rollerna och inte minst i körsatserna.
Orkestern sitter på scenen, utom Staffan Lundberg som sitter framför alltsammans vid sin lilla tramporgel och diskret dirigerar handlingen.
Scenlösningen, genom dramats fem "akter" är en smart lösning, signerad Anneli Karlsson. En enda kuliss där karakteristiska markeringar projiceras.
De två huvudrollerna, mörderskan och hennes offer, Karin Westrin och Claes Göran Gunnarsson både spelar och sjunger sina roller med god inlevelse och uttryck, både i sång och aktion. Och hela tiden stöttas de av kören som gör ett storartat jobb, inte minst som levande fonder i handlingen.
Något lustspel är det inte fråga om, men ett mycket sevärt, tankeväckande drama. I epilogen frågar kören vad vi kan lära oss av detta spel från gången tid.
Det finns mycket, även sådant som är evigt. Detta att pengar styr allt, och att vi alltid håller på segrarna.
Värt Vimmerbyresan var det sannerligen.
Så jobbar vi med nyheter