Marinmålarens sista resa

Den danske författaren Carsten Jensen fick en bejublad succé med mastodontromanen "Vi, de drunknade" förra året, och det med rätta. Nu är han tillbaka med ett betydligt tunnare epos, både i sidantal och innehåll. Den förra boken handlade om invånarna på ön Marstal och deras liv, med ett myller av människor. I den nya boken har han lyft ut ett av dessa människoöden, marinmålaren Carl Rasmussen. Det är en roman som bygger på fakta, en verklig människas liv. Ett människoliv är aldrig ointressant, inte heller Rasmussens, Och Carsten Jensen berättar så att den sedan länge döde mannen får liv på nytt. Men jämfört med "Vi, de drunknade" saknas magin, det som ger berättelsen nerv. Ändå är det en intressant berättelse. För berätta, det kan han.Carl Rasmussen levde 1841-93. Han föddes på den danska ön Ærø som son till en skräddare. Som ung kom han till Köpenhamn för att gå i handelslära men blev i stället konstnär. Han blev marinmålare, och slog igenom efter den första resan till Grönland. Med förbättrad ekonomi flyttade han hem till Ærø igen, till staden Marstal. Drygt tjugo år efter sin första resa åker han till Grönland igen, för att återfå sin konstnärliga inspiration. Hemma lämnar han sin hustru och deras åtta barn. På hemresan dör han drunkningsdöden. Detta nämns knapphändigt i "Vi, de drunknade".
Casten Jensen har spunnit en historia om marinmålaren som ger oss bilden av en man med stora inre konflikter, tvivel på sin förmåga, sin kärlek till hustrun och på sig själv, en man med dunkelt sinne och många svarta tankar. Om detta stämmer med verkligheten vet vi inte, och det spelar ingen roll för berättelsen, den lever sitt eget liv. Hans inre kamp engagerar mig som läsare, det är en välskriven historia. Men jag saknar glöden, det som höjer boken över mängden.