Mäns svårighet att uttrycka känslor

Lasse (Michael Nyqvist) sitter på sängkanten på akuten. Han har förlorat sin fru och sin yngste son i en bilolycka, och han återhämtar sig efter ett självmordsförsök. Det är då han säger det: "Jo, det är mycket nu".
Det har han rätt i. Det är väldigt mycket nu. Och just med de orden sätter han fingret på vad "Underbara älskade" mest av allt handlar om: mäns närapå obegripliga oförmåga att uttrycka känslor. Och ingen kan gestalta den oförmågan bättre än Michael Nyqvist.
Han laddar de mest banala av repliker (typ: "Jag tänkte fixa ekan") med en famlande, trevande längtan efter närhet som nästan aldrig realiseras.
När han tar med sig den överlevande tonårssonen Jonas (Anastasios Soulis) till den idylliska sommarstugan för att lappa ihop både sig själv och deras relation, börjar ett stelbent ställningskrig. De går som två hankatter kring väldigt het gröt, grälar, tiger, pratar om oväsentligheter. Där, i stugan mellan de två, blir "Underbara älskade" rent ut sagt snorbra.
Men när Jonas träffar Helena (Moa Gammel) brister den psykologiska skärpan betydligt. Hon är nämligen en härlig tjej, vilket illustreras av att hon alltid badar topless. Dessutom är hon sådär lagom tokig; dansar helt spontant och skriker ut sin ilska på en klippa. Med hjälp av hennes amatörpsykologiska insikter, förmår Jonas till slut prata om sin bror och sin mamma och försonas med sin pappa.

Ja, ni tolkar mig rätt. Det känns platt, förutsägbart och fjantigt. Tonårskillen behöver bara en snygg brud (som man heller aldrig får veta något om) så fixar det sig. Och pappan kan inte prata om sina känslor förrän han sätter på polarens fru.
Men, som sagt, scenerna mellan Michael Nyqvist och Anastasios Soulis fräser av statisk elektricitet.