Mankell med stora problem

Mankellfilmatiseringen ?Innan frosten? har stora problem, och de symboliseras perfekt av inledningsscenen. En människa sprutar en vätska på några svanar. Han kastar en fackla. Svanarna fattar eld, lyfter, börjar flyga, störtar skrikande mot vattnet.
En tanke som i sin vidrighet ändå äger någon sorts storslagen sublimitet, och jag skulle kunna ägna resten av recensionen åt att räkna upp de regissörer som skulle kunna skapa odödlighet av en sådan scen.Nu skapas ingenting. Svanarna brinner. De lyfter. De ramlar. Nästa scen. Och där har vi alltså sammanfattningen av ?Innan frosten?.

Kommissarie Wallander (Krister Henriksson) får sällskap hos Ystadpolisen av sin nyutexaminerade dotter (Johanna Sällström). Tillsammans börjar de utreda ett mord som blir den första av allt fler makabra kopplingar till svanslakten.
?Innan frosten? är den första i en lång serie nya Wallanderfilmer där Henriksson tagit över Rolf Lassgårds gamla paradroll. De flesta filmer i serien kommer att gå direkt till tv ? och det är svårt att förstå varför inte ?Innan frosten? tog samma väg utan att mellanlanda på biograferna.

Visst vore den en hyfsad tv-film ? men de inblandade har inte ansträngt sig tillräckligt för att kunna göra anspråk på 85 kronor plus popcorn plus mellanläsk. Dialogen är bitvis direkt pinsam ? vem tror till exempel att en riktig obducent någonsin skulle svänga sig med skriftspråksfraser som ?ansiktet... eller det som en gång var ett ansikte?? Till och med skådespeleriet svajar betänkligt ? och varför filmen heter ?Innan frosten? får alla som inte läst boken roa sig med att gissa.
Jag trodde Henning Mankell tyckte mer om sin Wallander än så här. Nu kommer den klädsamt fyllige Ystadsnuten att traska rakt in i det tomma ingenmansfilmland som redan patrulleras av hans kollega Martin Beck.
?Det har kommit en ny Wallander? riskerar att snart bli lika upphetsande som ?nu är det tisdag igen?.