Månen trollbinder

För inte länge sedan färdades jag genom landskapet i den blå timmen. Med ens möttes jag av något oerhört. Fullmånen liksom hävde sig upp över skogsbrynet i horisonten och låg länge och väl som en apelsin och rullade. Minuterna senare stod den högt över fälten, silverskinande vit.
Det är inte första gången månen trollbinder mina sinnen, och jag är knappast ensam i mina känslor. Men snart har jag glömt fascinationen, för att återupptäcka den nästa månvarv.
En som inte glömmer är Lennart Hellsing. Ständigt återkommer han till månen i sina texter. Så pass ofta att Nisse Larsson samlat dem i en egen volym, Månens poet. Tord Nygren illustrerar.

Det där med tycke och smak kan variera. Ska variera! Personligen är jag förtjust i den omisskännliga leken med orden hos poeten. Nonsensversen som likafullt inte är nonsens. Som denna om bagaren:
Högst från Sierra Nevada
där rinner en bäck av pomada.
Var torsdag i fullmånens sken
så vinglar på vingliga ben
en sotare dit för att bada.

Var och en som läser Lennart Hellsings alster vet att det till synes barnsliga, absurditeterna, bär på sina skuggor.
Likafullt, när jag tänker på Lennart Hellsing och dennes rim och ramsor, åker mungiporna upp. Krumsprången, genialiteten och leklusten tar mig till Krakel Spektakels värld, och där står jag med Filip Glad framför mig.

När nu måndikterna på detta sätt samlas i en volym justeras bilden något. Mannen, för vilken månen går upp är åtskilligt allvarlig, för att inte säga knarrig i själ och gest. Måhända vill jag hellre möta på månen upphängd som den lykta den är i originalböckerna. Det blir för mycket måne i en och samma volym. Trots allt, det är inte fullmåne så ofta.