Män som hatar kvinnor

Minsta pizzabud verkar ha Dramatenkontrakt. De större birollerna - biroller, märk väl - spelas av Sven-Bertil Taube, Lena Endre, Peter Haber och Peter Andersson. Överhuvudtaget andas "Män som hatar kvinnor" ren kvalitet. Fotot är smeksamt men skrämmande, persongalleriet är spektakulärt men trovärdigt, tempot är imponerande rensat på transportsträckor - "Män som hatar kvinnor" levererar helt enkelt som en cracklangare med spelskulder. Stieg Larssons roman tar avstamp i industridynastin Vanger. Harriet är försvunnen sedan 40 år, hennes farbror vill att Blomkvist tar reda på vad som hänt. Till sin hjälp får han den djupt dysfunktionella Lisbeth Salander, ett trauma i läderjacka, med den ena handen krampad kring en cigg och den andra dansande över tangentbordet på en bärbar dator. Jakten kan börja. Jag har inte läst Stieg Larssons böcker och kan alltså inte bedöma hur filmen förhåller sig till originalet. Däremot kan jag berätta hur jag som biobesökare förhöll mig till filmen: Jag satt med ögonen fastspikade på duken. Det är sällan man möter thrillers med sådan förmåga att engagera. Den suger in sin publik med samma kraft som Lisbeth Salander i Noomi Rapaces utmärkta gestalt suger i sig cigaretter - och då röker hon ändå mer i "Män som hatar kvinnor" än Humphrey Bogart under hela sin karriär.

Män som hatar kvinnor

Det första tecknet på att "Män som hatar kvinnor" inte är din vanliga, Martin-Beck-rynkar-pannan, Wallander-saknar-välfärden typ av svensk thriller kommer redan när rollistan rullar upp.