Språk innehåller grovt taget två sorters ord. Innehållsorden är sådana som ”sommarlov”, ”solsken”, ”bada”, ”grilla”, ”solig” och ”blå”. Det finns massor av verklighetsbeskrivande ord av den här typen. Nya ord kommer hela tiden till, för det är ju ingen ände på hur många saker, handlingar, tillstånd och egenskaper som vi kan behöva beskriva. ”Selfie”, ”frisparkssprej” och ”hemester” är nyord som avspeglar nya vanor, företeelser och attityder. Svenskan är väl lämpad att bilda nyord. ”Frisparkssprej” är ett exempel på ordbildning med hjälp av sammansättning. ”Fri” + ”spark” har blivit ”frispark” (ett nyord från när fotbollen var ung). ”Frisparkssprej” kändes helt naturligt när fotbollsdomarna började spreja markeringar i gräset. Det är sammansatt av ”frispark” och ”sprej” (det senare ett inlånat nyord en gång i tiden). Alla språk kan inte bilda sammansatta ord av det här slaget.
Till formorden hör bland annat ”och”, ”det”, ”som”, ”av”, ”till” och ”på”. De är korta och vanliga och det kommer sällan till nya formord. Men det könsneutrala ”hen” är ett exempel på att svenskan tar in ett nytt formord. Formorden har till uppgift att uttrycka väldigt allmänna förhållanden, till exempel befintlighet (”på”), riktning (”till”), jämförelse (”som”) och ursprung (”av”). Många har rent grammatiska funktioner. ”Och” binder ihop ord (”du och jag”) och ”det” kan vi använda för att bara fylla ut en nödvändig grammatisk plats, som när vi säger ”Det blåser ute”.
Många ogillar fula innehållsord som ”fan”, men även formord kan väcka ont blod. I Västervik och på många andra håll används inte ”hon” om kvinnor, utan ”ho”. Användningen av ”ho” fick en och annan lärare att gå i taket: ”Man kan väl inte kalla en människa för en ho.”
I Västervik kan man höra folk säga ”honoms båt” i stället för ”hans båt”. Det kan verka handla om barnspråk, men det är inte så enkelt. ”Honoms” är precis som ”ho” ett personligt pronomen, och sådana ord varierar mycket i de flesta språk. I Västervik råkar ”honoms” vara ett mer dialektalt alternativ till ”hans”.
I rikssvenskan använder man ”vart” när man talar om riktning. ”Vart är vi på väg?” frågar Kristian Luuk. När det handlar om befintlighet på en plats är det ”var” som gäller: ”Var bor du?” I talspråket i Västervik, Göteborg och på många andra platser använder man ”vart” även vid befintlighet: ”Vart bor du?” Skolan har under lång tid fördömt ”Vart bor du?”, men utan att lyckas så väl. Jag skulle inte bli förvånad ”Vart bor du?” t.o.m. har ökat. I sig är det inget konstigt med ”Vart bor du?” På engelska finns det bara ett ord ”where” som motsvarar ”var” och ”vart”, och ingen kan säga annat än att engelskan är ett framgångsrikt språk.