Man har hört den för

Det krävdes två år i granskogen, men nu är den här - Lalehs tredje fullängdare, "Me and Simon". På förhand har det snackats mycket om hur Laleh fick blodad tand för stråkar och stora arrangemang när hon spelade in med Londons filharmoniker. Visst märks den ambitionen på plattan, men om man gillar hennes tidigare skivor kommer man inte att bli besviken. Det som utmärker låtarna är fortfarande den trevande rösten och de genomarbetade texterna.Tyvärr.För det som är Lalehs styrka är också hennes svaghet. Man behöver inte lyssna på den här skivan två gånger för att tycka att man har hört den förut. Som sångerska gör hon det bekvämt för sig och utnyttjar sällan hela sitt register, och på hela skivan hittar jag inte en enda melodi som verkligen sätter sig. I stället bjuder Laleh på småputtriga popvisor proppfulla av gymnasiala livsinsikter av typen "no power no man, could go to history when there’s no time"."Me and Simon" påminner mig om boken jag skrev dikter i när jag var tonåring. Och varför jag slutade med de