Den traditionella turismen är i stort sett borta. Mallis på vårkanten och Åre på vintern är inte hett längre. I alla fall inte lika hett som det var när jag var liten. Fast vi åkte förstås bara på skidsemester en enda gång. Min mamma tillbringade de tre första dagarna i barnbacken. Tiden fördelades jämnt mellan att försöka lära sig svänga åt höger och att inte köra på småbarn. Barnen klarade sig, men mamma fick aldrig till högersvängarna ordentligt. Resten av skid- (skit?) semestern tillbringade hon i bastun med att kurera en väldigt läglig förkylning. Mamma hade passat bättre på en flådig vinresa till spanska Rioja. Eller kanske på en deckarresa till brittiska landsbygden. Till något av de där ställena som får en att tro att glesbygdens avbefolkning snarare beror på brittiska mördare än på urbanisering. Det hade mamma gillat. En nischad resa som passar just henne. Det är hon långt ifrån ensam om. Och varför inte? Semestern, precis som allting annat från mode till mobiltelefon, visar vem man är. I tv-serien Sex and the City’s märkesskofotspår har det ordnats Manhattan-guider till de dyraste affärerna och de flådigaste barerna. Den som känner att Manolo Blahnik-skor inte är det fotriktigaste man kan trava runt i kanske hellre drar till London med boken Roadrunner under armen. Med hjälp av guiden till 60-talets rockhistoria kan man bland annat hitta den röda telefonkiosk på 23 Heddon Street där David Bowies debutskivomslag plåtades 1972. Steget längre i turismnischen går tyska resebyrån Ossiurlaub som erbjuder nudistflygresor, alltså resor där samtliga passagerare ombord på planet är nakna. Fast personalen har, av säkerhetsskäl, kläder på sig. Min tro är att det här bara är början. Jag är helt övertygad om att det finns ett helt gäng hundslädåkande nudister som gillar vildmarkssafari OCH sovjetisk arkitektur. Om det finns någon rättvisa i världen kommer de också att få paketresor snart. Om inte annat så för att få komma iväg och fundera över vilka de egentligen är.
