Orden från både recitatören och solisterna drunknar tyvärr lite i akustiken i den stora kyrkan och stundvis har de problem med en rundgång som inte riktigt vill ge med sig, vilket ytterligare dämpar orden i musiken. Men tack vare programmet med svenska översättningar till all musik är det lätt att hänga med i handlingen och var i historien man befinner sig.
Förutom kören som tidigt ger ett starkt intryck är det Judas som imponerar först i "Det börjar klarna nu" ("Heaven on their minds" på originalspråk). Joakim Johanssons röst passar perfekt för den här typen av musik och hans röst påminner om bra 70-talsrock.
Vissa av låtarna är lite svaga men när kören tar sig an "Hosianna" lyfter musikalen igen. Kören hjälper också Josefin Malminger - Maria Magdalena - att få "Vart ska min kärlek föra" (I don’t know how to love him") innerlig och känslosam. Även om jag sitter längst bak i den stora kyrkan ser jag Josefins kroppsspråk och ansiktsuttryck, vilket ger den vackra och förvirrade kärleksförklaringen ytterligare intensitet.
Nils Gruvebäck som spelar Jesus har under första halvan av musikalen varit lite anonym men när det är dags för "Nattvarden" ("The last supper) lyser han upp i sin förtvivlan och ilska mot Judas. Dramatiken Jesus och Judas emellan känns stundvis väldigt trovärdig.
Ibland kan jag sakna lite skådespel, en gest eller en blick mot skyn när Jesus vacklar i sin tro och ifrågasätter sin fars plan för honom.
Musikerna är väldigt skickliga och Erik Gruvebäck briljerar på både piano och sång. I "Herodes sång" (King Herod’s song") som redan från början är medryckande gör körens visslingar och handklapp att hela koret dansar. Tyvärr är publiken lite återhållsam, både i "Herodes sång" och i finalnumret "Superstar". Jag hade väntat mig ett pampigt avslut och kören levererar verkligen tillsammans med Judas. Men även om det där publikklappandet som jag väntat på uteblir, blir finalen ändå fantastisk.