Vi byggde ett system som var alldeles fritt och underbart", och "Man kan inte stjäla något som borde vara gratis", säger rollfigurerna i början av "Tron: legacy", och man tror att man ska få se en två timmar lång hyllning till Wikileaks. Det får man inte. Om den här uppföljaren hyllar något är det uselt manusskrivande och magsårsframkallande dialog.
Sedan säger Jeff Bridges "vi ses i morgon" till sin son tillräckligt många gånger för att man ska fatta att det gör vi absolut inte, och så är det igång: Sonen (Garrett Hedlund, karismatisk som en mjölkkartong) hamnar i samma datorvärld som slukade pappan för ett par decennier sedan och måste slå, flirta och mc-köra sig ut därifrån och samtidigt rädda hela världen, typ.
Den första "Tron" kom 1982, och för att uppskatta den här uppföljaren måste du vara så nostalgisk att det gränsar till sjukdom. "Legacy" är en blandning av "The last airbender" (dagistilltalet), "Speed racer" (överutnyttjandet av biljakter i 3D och neon) och "Matrix 2" eller "3", vilken av dem som nu var sämst.
Efter trettio minuter börjar man titta på klockan. Efter ytterligare femton är det rakblad man letar efter. Efter ytterligare tio funderar man på om man kan dö av att svälja sin recensionspenna. Då är halva filmen kvar.
Det positiva man kan säga om filmen är att den visade mig något jag aldrig sett förut, nämligen en tolvåring utbrista i en ironisk hipsterapplåd till eftertexterna. Det var samtidigt som jag själv - utan framgång - sökte efter ord som kunde beskriva slutets uselhet. Nu finns de. "Tron: legacy".