Magiska fotografier från öländska källor

Boken Öland, hav, vatten och broar är ett praktverk utan att framstå som vare sig insmickrande eller överdådigt. Jag vill tro att de många årens närvaro i landskapet på dess egna villkor driver författaren till en total uppriktighet. Inte vid något tillfälle förråder han landskapets integritet.
Redan 1996 tar Anders Johansson oss med till de öländska källorna i boken Kring en källa på Ölands stora alvar: "I någon mening är alla källor heliga. Källan är allas egendom, människornas och djurens, från dess mynning har vattnet flödat sedan tidens början, ett flöde som är och blir: i tusen år har det varit detsamma och i varje ögonblick ett annat. Så betraktad är källan en symbol för tidens rörelse, strömmen av människor som kommit och gått, ända från forntiden fram till nu."

I vinterns bok Öland, hav, vatten och broar flödar de öländska källorna. Läsaren får följa författaren, fotografen och Ölandskildraren Anders Johansson i fotspåren till källorna vid sidan om allfarvägarna.
Författaren studerar nämligen inte landskapet från bilfönstret. Av texterna att döma vandrar han tidiga morgnar och sena kvällar längs vattendragen och detta oavsett årstid. Det är av samma anledning som fotografierna inte liknar dem de flesta knäpper vid lunchtid en solig sommardag.

Johanssons fotografier är magiska. Var och en som känner fotografen - som närmar sig konstnärens öga och hand i förmedlingen av ljusspelet - känner igen hans signum: glitter och svarta siluetter men också vattenflödenas plastiska kroppar.
Men fotografens palett är rik och bildmaterialet fångas aldrig av upprepningens gissel. Genom att liksom dra fram detaljerna i motivet visas mönstren över stenarna i stenbroarna med skärpa som också dessa i likhet med vattenglittret lever sitt egna liv: fantasins informella kartbilder över ett stycke öländskt landskap.
Om det förhöll sig så att den överväldigande skönheten enkom var vacker skulle sidorna tämligen omgående trötta en blaserad nutidsmänniska. När Anders Johansson fotograferar är det aldrig det sköna i sig som står modell, däremot lockas en skönhet fram ur elementen: vatten, is och luft, något som måhända tas för givet, till och med uppfattas som något torftigt som kalkstensflisorna i en gammal stenbro.

Mot slutet av boken samlar författaren ett antal prosadikter. Precis som när det gäller ett flertal foton överträffar författaren sig själv som författare av prosadikter i somliga av dessa skisser. Om sommarnatten skriver han:
I natt har ekan berövats sin ena åra för att
inte i vilt rus ramma solnedgången. I natt
har mörkret lämnat ett hörn av trädgården
genomlyst för det som finns mellan stenarna och natten.
Nej, Anders Johansson har inte skrivit sin sista Ölandsbok: Tema är detsamma men variationsrikedomen är tydligen outtömlig. Vissa källor lär visst aldrig sina!