Lysande start - omständlig sluthalva

Kanadensiska uppväxtdramat "Crazy" har hyllats ihjäl härifrån till British Columbia, och under den första halvan känns vartenda lovord närmast i underkant. Zacs sökande efter sig själv och sin sexuella identitet i en familj där pappa patriark och tre storebröder formligen impregnerar väggarna med testosteron är den bästa barndomskildring jag sett sedan "Mitt liv som hund."
Miljöerna är ett perfekt, nylagt pussel av små 60-talsbitar som förenas till en super-8-helhet som är samtidigt murrig och bländande klar, som 1960-talet självt. Är det något ställe jag vill besöka efter min död är det en kanadensisk julafton där mamma är gravid (igen), alla dricker vin och pappa sjunger Charles Aznavour så det skallrar i det blänkande trumset jag just fått i present.

Men Zac håller knappast med mig. Som i alla sådana här filmer visar familjeidyllen snabbt upp fler baksidor än franska armén. Bögskräcken kväver luften både hemma och i skolan och Zac tumlar handlöst omkring i tonårens känslokast mellan omnipotens och oduglighet.
Så långt är "Crazy" kanske årets bästa film, men halvvägs tappar regissören Jean-Marc Vallée greppet om sin historia. Han vill berätta allt och visa allt men fastnar ofta i en evig räcka av slow motion-rökning och sexuell ambivalens, lämpligt nog illustrerat av en obegriplig ökenvandring.
Skillnaden mellan de båda halvorna är tydlig också i gestaltningen. Där del ett är blixtrande rapp och innovativ - nyckelscenerna i Zacs liv är de som skildras snabbast och mest fragmentariskt - blir andra halvan omständlig, svamlig och alldeles för lång.