Lyrisk självbiografi

Jesper Svenbros nya diktsamling, Himlen och andra upptäckter, inleds med en näst intill tårdrypande vacker dikt. Tillsammans med sin bror befinner sig författaren hos sin döende mor. Över sängen hänger en tavla, ett barndomsminne. Det är Gustavs Rudbergs tavla med motiv och titel "Hvens gamla prästgård". Bilden finns med som bokomslag. Svenbros farmor vann tavlan och efter diverse palavrer om värdet i modern konst, hamnar den i prästfamiljen, författarens barndomshem. När mamman avlidit, söker sig pojkarnas blickar, Svenbros bror är med i rummet, mot tavlan, och vad som till detta nu varit ett vitt fält över dörren till logen, visar sig vara luftrummet över gården.
Dikten avslutas: "& Det som vi båda under hela vår uppväxt/hade uppfattat som en logdörr,/tillstängd och närmast slarvigt vitmålad upptill,/var i själva verket en genomfart;/den vita färgen var himlens./För första gången förstod vi/att sikten var fri genom vagnsporten/och att det var himlen/som där bortom/stod öppen."

Himlen och andra upptäckter är, som flera av Svenbros diktsamlingar, till stora delar en lyrisk självbiografi. Motiven hämtas av naturliga skäl ur det förflutna. Men som också är fallet med poeten Jesper Svenbro, klassisk språkforskare i Paris, återvänder han i dessa dikter till Sapfo. Lyriska fragment av hennes hand. En sentens lyder Skönast är vad man älskar. Med talesättet att munnen talar om sådant som hjärtat är fullt av, förstärks intrycket att dessa kvinnor, farmodern, modern, systrar, hustrun men också Sapfo, fyller hans tankar. Vackert är det, hjärtevarmt - men den ampre kan ifrågasätta om dessa tillbakablickar alltid äger allmänhetens intresse. Och likaså rörande Sapfo. Var går gränsen för fackmannens domäner?

Ett undantag till dessa välmenande exposéer finns redovisat, och det är såväl dräpande som dråpligt i sitt raljerande med kulturvänsterns representanter en gång för inte så länge sedan. Tomas Tranströmer ikläds Gary Grants välpressade kostym i Hitchcocksfilmen "I sista minuten" (North by Northwest), och försöker undfly anklagelserna att inte agera politiskt korrekt, genom att, som Gary Grant springa för livet genom majsfältet, beskjuten av allsköns artilleri. Vad slutradens konstaterande bär på för djupa budskap överlåter jag till litteraturvetarna att ventilera. "Endast Hitchcock vet i den stunden/hur historien ska sluta."