Mian Lodalen är frilansjournalist med två böcker om den lesbiska världens intriger och ankdamsfasoner bakom sig. Nu har Mian gett ut en roman om sin barndom. Det Mian vill göra är att berätta en historia om sin pappa, en mer eller mindre galen individ som ställer till med upptåg och blir sin dotters hjälte trots att han sviker henne gång på gång. En historia om att älska någon som inte verkar älska en tillbaka, att växa upp utan att känna sig älskad och ständigt söka efter en identitet. Problemet är att flickan heter Connie och inte Mian och att Mian Lodalen distanserar sig ifrån sig själv. Hon tar sin egen grundberättelse och blandar ut den med en fabricerad historia för att inte komma allt för nära sanningen. Anledningen till detta kan jag bara spekulera i men det gör att man inte vet vad som är tragisk sanning och vad som är skapat av Mian Lodalens fantasi. Hade Mian Lodalen hittat på historien från början till slut så hade det vart en annan grej, men när hon inleder boken med ett brev från sin riktiga pappa och går ut med att stora delar av boken bygger på verkligheten så raserar hon sin egen bok. Läsaren blir förvirrad och stora delar av läsningen går ut till att fundera på vilka delar som är sanna och inte, man tappar förankringen till själva texten. Bristen på förankring gör historien besvärlig och långdragen och vissa passager känns bara i vägen. Jag skulle önska att hon inte vart så rädd för vad folk skulle känna och istället våga skriva vad som faktiskt hänt, med både sitt och andras riktiga namn. Det som kunde ha vart en bok om att växa upp och sakna någon som finns där för en, blir istället till ett sorgligt mischmasch som inte fungerar. Jag skulle önska att någon faktiskt skulle kunna skriva en bok som inte är baserad på en sann historia, utan som är historien.
