Lockande Lördagsmusik i Sankt Petri

Walt Disney och Johann Sebastian Bach, kan de två ha något gemensamt? I och för sig inte. Men det märkliga är att Disney var den som gjorde ett av Bachs mest bekanta och laddade orgelverk känt över den allmänna, stora världen. Det handlar om Bachs Toccata och fuga i d-moll (BWV 565). Han komponerade den i 25-årsåldern, alltså på 1710-talet. Då fanns knappast våra dagars mediebrus.
Disneys film Fantasia kom 1940, bara tre år efter "Snövit och de sju dvärgarna". Fantasia var Disneys försök att smälta ihop animerad film med klassisk musik. Bach var finalen, om jag minns rätt. Vare sig kritik eller publik tyckte att den var särskilt lyckad. Men känd blev den. Och Bachs Toccata och fuga hänförde öron över, som sagt, hela den värld som kunde se film.

I lördags fick västerviksborna höra den, i Sankt Petri kyrka. Bo Ingelberg inledde både säsongens Lördagsmusik och den första konserten med den nämnda Toccatan. Bättre startplatta kan man knappast ha för att väcka musikalisk nyfikenhet. Före konserten hade dessutom Bo Ingelberg berättat vad han tänkte spela från kyrkans båda stora orglar. Att Bach-Toccatan hörde hemma i den mäktiga Marcussen-orgeln på huvudläktaren var självklart.
Detta med "försnack" kring konserters innehåll är något som fler borde ta till. Det öppnar vägar till mer förståelse och inlevelse. Att det lockar är uppenbart. Publiken var stor. Och oavsett tro är det ett under att känna musik strömma i en så vacker helgedom som Sankt Petri. En stunds prat och kaffe innan man slår sig ner för själva lyssnandet är också både lugnande och stimulerande medicin.

Förbi Mozart kan nog ingen arrangör av konstmusik smyga ett år som detta. Efter Bach-Toccatan och ett par av hans orgelkoraler tog Bo Ingelberg först ett steg närmare Mozart genom en sats ur den sjätte Sonaten av Carl Philip Emanuel Bach, pappa Sebastians näst äldste son. Och - tveklöst - mest intressant av sönerna.
Hans pigga tonfall gör att "halvvägs mot Mozart" är ett möjligt begrepp, snyggt förvaltat av Ingelberg, fortfarande vid Marcussen-orgeln.

Medan kyrkoherde Britt Alf berättade om helgens bibeltext, den där Jesus förvandlar vatten till vin, promenerade Bo Ingelberg till södra läktaren och Åkerman & Lund-orgeln. Och till Mozart.
Mozart och orgel är en sällan sedd koppling. Men sådan musik finns. Här valde Bo Ingelberg att spela Mozarts "Fantasie i f-moll" (KV 608) och gestaltade verkligen det innehållsrika verket förnämligt. Särskilt mozartsk är inte "Fantasien". Det inåtvända blir lite främmande.
Bristen på orgelverk hos Mozart är inte så märklig. Han försörjde ju sig på beställningar. Och kyrkan var som vanligt flinkare på att dra till sig pengar än att ge ut, särskilt till oberäkneliga figurer som Mozart.

Från detta stora M till ett senare M. Bo Ingelberg gick vidare till fransmannen Olivier Messiaen, mer än någon sammansatt av klassiskt och nyskapande. Det är bara 75 år sedan hans "Uppenbarelse av den eviga kyrkan" kom till. Och musiken känns "evig". Pulsen tar tag om ens hjärta.
Till sist något hela annorlunda, fortfarande vid Åkerman & Lund-orgeln: Charles Marie Widors Toccata ur den femte av hans åtta Orgelsymfonier. Där finns det goda humöret. Dansen ligger nära. Välvald final på 2006:s första Lördagsmusik.