Ljudet av oändlighet

Vilhelm Moberg lät emigranten Albert Carlson på ålderns höst meditera över vad stunden på jorden skulle användas till i romanen Din stund på jorden. När Anders Johansson stannar upp inför samma fråga, skriver han i ekot av nestorn att vi är en tid i världen, i memoarboken När jag såg mig om.
Svaret på livsgåtan dimper inte ner som en fix och färdigpackad sanning framför fötterna. Mer är svaret att försöka förstå i ett mönster som med åren eventuellt växer fram.
Insikten om att en våg skulle skölja bort honom en dag, var Albert Carlsons. Nyanser av existentialismens livstolkning färgade Mobergs vemodigt vackra predikan över människans hemlöshet som i en väckelsesång ("jag är en gäst och främling som mina fäder här. Mitt hem är ej på jorden") men med ateistiska förtecken.

När Johansson försöker tyda livsgåtan - meningen med tiden i världen - är det påfallande hur ofta han återkommer till linjerna genom tillvaron med referenser till såväl huskatten som H. D. Thoreau. Författaren skriver: "Är det vårt medvetande som kräver linjer av oss, bestämda stråk över jordytan? Är det helt enkelt vårt sätt att säga att vi en tid är i världen?"
När jag såg mig om är en lovsång till livet: till nuet. Detta liv nu, för garantier om något annat gives icke.

Slutscenerna frammanar visioner. Avslutningen borde kunna vederkvicka den på linjerna i livsmönstret mest vilsegångne.
Anders Johansson skriver: "Seklernas långsamhet och vårnattens snabba lopp. Det här är min tid, mina avtryck i gräset, min tid som vittne på jorden och just i kväll är allt uppnåeligt. Det är möjligt att färdas genom rymd och all historia, behålla det som varit och samtala med vem jag vill."[]"Skymningen faller över den udde där jag bor. Det är ett ögonblicks paus i livet. Tystnaden nu tycks innehålla närvaron av något med stor auktoritet. Det är ljudet av oändlighet som hörs, doften av ett liv som är okänt tills nu."