Liza Marklund och Alfred Nobel

Liza Marklund är tillbaka, och det med besked. Nobels testamente är nog det bästa hon skrivit (efter Studio Sex).
Liza Marklunds senaste bok om Annika Bengtzon var ett riktigt lågvattenmärke, med katastrofala miljöbeskrivningar och urvattnad plot. Det är resultatet av att kläcka ur sig böcker som en höna kläcker ägg.
De tre år det har tagit att skriva den här boken har behövts, Liza Marklund har kommit tillbaka till skrivandet igen. Nobels testamente har en genomarbetat story, ett trovärdigt motiv och en röd tråd som håller hela vägen.
Caroline von Behring, ordförande vid Karolinska institutets Nobelkommitté (så vitt jag förstår så är det de gör att dela ut nobelpriset i medicin) blir mördad på Nobelfesten. Ja, det är så spännande som det låter och historien håller genom hela boken.

Boken går igenom vetenskapsvärldens spel bakom varandras ryggar, Annika Bengtzons trassliga familjeliv (det är alltså meningen att vi skall tycka synd om henne), juridiken runt tryckfriheten och den senaste tidens rättsfall.
Det är sant, Liza Marklund lyckas som ingen annan få in CIA-hämtningar av egyptier i Sverige, USA:s krig mot terrorismen och Bodströms buggningsförslag och inskränkningar i den allmänna integriteten ( till och med IB-affären lyckas hon få in). Problemet är att det lätt blir den som gapar efter mycket, mister ofta hela stycket. Det blir lite för mycket, Liza lyckas få det att funka, men det är inte mer heller.
Det som Liza Marklund gör bra, är att hon lyckas få in Alfred Nobel på ett sätt som inte verkar krystat och detaljer ur hans liv kommer fram i takt med att mysteriet löses upp. Det är riktigt spännande och gör att man inspirerad av att lära sig mer om honom.