De senaste dagarna har det varit mer än vanligt om kultur i Sveriges dagspress. Inte minst i vår egen tidning. Upptakten blev onsdagens Kulturkväll på Åby Herrgård i Gamleby och som Ulrik Alvarson berättade lite om i torsdagstidningen. I fredagstidningen kom regeringens satsning på förortskultur samt att särskilt unga ska prioriteras.
Gamlebyträffen – som jag själv deltog i – blev så omväxlande att det här känns rätt att gå vidare med några av de tankar som då kom loss.
Utgångsämnet i Gamleby var detta: kulturen som mötesplats.
Att vår kommuns nya kulturledare, Maria Rudbo, var laddad med framtidstankar stod klart direkt. Tillsammans med Anette Torstensson (van samtalsledare) och Staffan Lindberg, erfaren samordnare på Åby Herrgård, ledde Maria Rudbo kvällens labyrint av frågor och svar, funderingar, hopp, rädsla och längtan. Särskilt det sista ordet fyllde de trettiotal debattlystna entusiaster som satt spända i förväntan.
Staten tänker alltså satsa åtskilliga miljoner på de närmaste tre årens kulturutveckling. Vad är viktigast?
Det är du själv! Det är vi alla som vill se till att kulturen lever, som begriper vad kulturen betyder för vårt samhälle. Mötesplatser är avgörande. Vilka har vi?
Då måste vi först inse hur olika vi är, i ålder, intressen, kunskaper, boplatser.
Hur går det då att samordna verksamheter? Hur mycket betyder enskilda initiativ? Och vilka kulturinslag handlar det om? Konst, musik, tal, skrifter, teater, dans, föreningsliv, undervisning, intresseväckning.
Det sista är viktigast. Om vi till exempel kan vidga de yngstas koncentration från popmusik och dataspel, då har vi hittat ett litet trappsteg till ett levande vuxenliv.
Gör skolorna tillräckligt? Och familjerna? Det finns ju fler roliga traditioner än julafton.
Våra museer är väsentliga. Men alldeles för många är så inåtriktade att människor i allmänhet (särskilt de unga) vet för lite för att intresset ska blomstra. Men traditioner är medicin inför vuxenlivet.
Åter till onsdagskvällen i Gamleby. En riktig konsthall ropade flera efter. Men det har vi ju en hoade en annan. Men inte! Den på Kvarngatan bara kallas så, och där kan det bli konstutställningar om lokalen råkar vara ledig och arrangören har råd att betala 500 kronor per dygn.
Nej en verklig mötesplats för konst har vi egentligen inte haft sen Konstföreningens ”Storgatan 31” slogs ut av chockhyror. Där strömmande även människor in som råkade promenera förbi och undrade vad som hände därinne. Förutom utställningar, även av hantverk, var där visluncher, poesikvällar, konstkåserier och möjligheter till en kaffestund.
Ja, mötesplatser är grunden. Det gäller inte bara platser för möten. Ställen där vi möts av slump kan också leda vidare i livet. Inte minst kulturlivet. Så se dig omkring – och kom igen!