Livat lustspel i Hallingeberg

"Livet är ömsom vin, ömsom vatten. Därför uppfann kineserna sötsur sås".
Det är en av alla de repliker som Anne-Christine Bergholm läcker ut. Hon spelar den allvetande nunnan Angelica i "Vem bedrar vem?", Hallingebergs Teaters lustspel som hade premiär i går kväll vid Hallingebergs kyrkstallar. Någon mer replik tänker jag inte nämna. För att ha kul på den föreställning jag nu tänker berätta om ska du veta så lite som möjligt. Både om handlingen, hur det går och hur det slutar.
Hallingebergs kyrkstallar är en fin spelplats, om vädret håller tätt. Men särskilt bekvämt är det inte. Hembygdsföreningen, en av medarrangörerna, har visserligen sittdynor att låna ut. Men tar du en egen kudde med dig njuter du mer av föreställningen, det lovar jag.

Det kändes riktigt spännande att se hur Hallingebergsensemblen kommit igång. "Vem bedrar vem" bygger på en amerikansk idé. Det är jag övertygad om, för jag har sett glimtar i andra sammanhang. Originaltiteln hade något med "Cheaters" att göra, på svenska "fuskare". Men Hallingebergs Teater har inte bara översatt utan breddat och i viss mån flyttat handlingen till Sverige.
Språkligt till 50-talet, allt annat till nutid då man blandar in både Harald Hjalmarsson och aktualiteter ur Västerviks-Tidningen.
För att få rejäl regi bad man Helen Eriksdotter att komma dit och regissera. Henne har flera på Hallingebergs Teater samarbetat med på Riksteatern. Särskilt hennes rutin när det gäller att behärska scenutrymmena betyder åtskilligt.

Vem bedrar vem, är alltså frågan. Publiken är det inte i varje fall, för roligt är det. Ibland riktigt riktigt roligt. Visst handlar det om buskis. Men då ska man tänka på att även buskar kan blomstra och pryda omgivningen!
På bilderna syns det att två nunnor, en polis och en raggare är inblandade. En brorsdotter till de båda nunnesystrarna träder in i pjäsen så småningom och ställer till det. Sven Gunnarsson spelar polisen och Åsa Axelsson nunna nummer 2, Emelie Bergholm är den unga dam som plötsligt dyker upp och kastar gängets planer i diket. En vilsen, brylcremad 50-talsraggare har Conny Bergholm klätt ut sig till.
Det är förresten han, hustrun Anne-Christine och dottern Emelie som grundat Hallingebergs Teater, med TV-legenden Thomas Funck som mångfiffig mentor.

Ann-Christine började på Funcks teaterskola när hon bara var tio. Så det där med Grodan Boll och Kalle Stropp lärde hon sig från grunden.
Och det märks. Hon är, på många sätt, mer självklar som sceniskt rutinerad personlighet än alla de andra, hur mycket de än kämpar på i sina roller. Nu är det också så att själva hennes roll hjälper till. Spelar man den som vet allt, kan allt, styr allt blir man en mittpunkt. Stilen hjälper då alla andra att haka på.

Åsa Axelsson som den undergivna och inte särskilt smarta medsystern har en tacksam roll. Att spela dum ger alltid god utdelning. För en sådan figur klappar publikens hjärtan häftigare. Nunnan Theresa är väl också den enda som inte vet vart hon vill komma med livet. Polisen och raggarn verkar vara mer samförstådda än man brukar räkna med i vanliga livet.
Alla kan verkligen sina roller, och det vågar man inte alltid lita på som standard med en sådan här blandning av högst professionella scenfigurer och andra näst intill. Att ljudet blivit så bra på en utomhusscen, det är också en tillgång.
Vad spelet går ut på tänker jag, som sagt, inte berätta. Det får du ta reda på själv. Fyra gånger har du på dig!