Litterär sensation 60 år efter sin död

Det mest anmärkningsvärda med "Storm över Frankrike" är ändå inte att det är en dubbelroman publicerad 62 år efter att den skrevs. Inte heller att manuskriptet fraktats och vaktats som en dyrbar skatt, på samma gång den mest värdefulla och mest smärtsamma ägodelen, av författarens dotter. Det mest fantastiska är i stället den skarpa blick Irène Némirovsky förmådde rikta mot sin turbulenta samtid.

- Hon hade redan upplevt flykt och tragiska händelser, kanske visste hon att det aldrig skulle bli tid att dra sig tillbaka och skriva sen, säger Denise Epstein.
"Gode Gud! Vad gör det här landet med mig", skrev den sedan 30-talet erkända författaren Irène Némirovsky i sina anteckningar. I "Storm över Frankrike" demaskerar hon fransk egoism under den tyska ockupationen.

Hon skriver där hon står, om den tumultartade flykten från Paris, om hur prövningar får människor att visa sina fula sidor. Tyska armén är i antågande, den panikslagna överklassen äcklas av att plötsligt befinna sig på samma nivå, i samma kaos som de andra. Den självgoda flerbarnsmamman Péricand kan inte lämna Paris innan hennes broderade linne kommit från tvätteriet.
- Trots allt är det vissa fraser som får mig att skratta - när hon karikerar borgerskapet, säger Denise Epstein.
När hon som 13-årig fick manuskriptet i en väska hade hennes judiska mamma redan dött i Auschwitz. Den franska polisen skulle arrestera hennes far som anförtrodde henne lillasystern och moderns väska. Hon fick aldrig lämna den ifrån sig. Under kriget följde manuskriptväskan med i flykten mellan katolska skolor och källarvistelser, ibland under hennes kudde.
Som vuxen var hon tvungen att lägga undan läderpärmen i en låda.
- Det är svårt att förklara varför, men mitt käraste föremål var något jag behöll för mig själv, jag var tvungen att lägga undan det för att kunna leva, för att vara lycklig med mina barn. Det var en symbol för döden, ett heligt objekt i en låda.

Länge var det viktigaste för Denise Epstein att ta reda på vad som hänt hennes föräldrar i Auschwitz. När hon väl på 70-talet öppnade manuskriptet var det eftersom hon och hennes syster hade bestämt sig för att själva föremålet skulle bevaras till eftervärlden.
- Vi skulle anförtro det till en organisation. Jag kände att jag inte kunde lämna det ifrån mig utan att renskriva, avsikten var att bevara varje ord från min mor.
- Jag grät massor. Jag förstod inte de litterära kvalitéerna då. Men jag kände igen alla miljöer, alla personer.

Irène Némirovsky hade alltid känt sig mer som fransyska än judinna, men kunde som judisk inte längre bli publicerad i Frankrike. Av alla hennes vänner i den litterära världen var det bara en ensam förläggare som gav henne stöd.
- Alla andra övergav henne. Även författare och journalister.
- Men nu har vi vunnit. Jag tror min mor, far, syster och alla de andra har en stor fest just nu. Där fick de allt lång näsa, säger min mor.

Litterär sensation 60 år efter sin död

En läderklädd anteckningsbok var länge Denise Epsteins käraste ägodel. Ibland smekte hon den, luktade på den, men oftast orkade hon inte se den. Först efter 30 år vågade hon läsa och renskriva sin mors sista ord, ett romanmanuskript och en litterär sensation.