Lite tokrolig och gnabbig

Under visningen av "Get smart" känns det som att jag förflyttats till en annan tid. Det beror inte bara på att amerikanska spioner på jakt efter skurkar i Moskva, jobbande för organisationer döpta till saker som CONTROL och KAOS, känns väldigt daterat, utan också för att filmens hela actionkomediupplägg andas 1980-tal. Det är lite spännande, lite tokroligt, lite romantiskt, lite gnabbigt och lite läskigt (väldigt lite), men innehåller inget som tillåts sticka ut. Minns ni Michael Douglas och Kathleen Turners "Den vilda jakten på..."-filmerna? Ta bort deras personkemi, blanda med Dan Aykroyds och Chevy Chases muntra spionupptåg i österled i "Spioner är vi allihopa", släng in några blinkningar till "Moonraker" och vi närmar oss "Get smart".Filmen bygger på en amerikansk tv-serie från 1960-talet. Steve Carell spelar en nördig och nitisk analytiker på den hemliga spionorganisationen CONTROL, som drömmer om att få bli fältagent. När alla riktiga spioners identitet röjts efter en läcka ges han chansen, och får en erfaren och nyligen plastikopererad agent (Anne Hathaway), vid sin sida. Uppdraget är att på hemlig, och mycket långsökt, väg ta sig in i Ryssland, där kärnvapen misstänks framställas i ett bageri i Moskva.Ja, ni hör ju. Något beständigt värde kommer "Get smart" inte att ge någon. Men Steve Carell är rolig, ibland. Och den gick bra i USA i somras, så räkna med uppföljare.