Lite löjligt men charmigt

Iron man föddes som seriefigur år 1963 och grep snabbt in på USA:s sida i Vietnamkriget. En senare version slogs i det första Gulfkriget. Nu har storyn uppdaterats så att superhjälten vevar mot islamister i Afghanistan och...Oj! Vänta! Backa bandet. De är inte islamister. De klär sig som islamister, bor i afghanska grottor som islamister, kidnappar västerlänningar som islamister - men de var visst organisationen "De 10 ringarna", inställda på världsherravälde och pratande en massa olika språk. Som ungerska. Allt för att "Iron man"-projektet ska undvika att stöta sig med muslimska intressegrupper.Visst är det komiskt och inte så lite löjligt. Precis som det mesta med "Iron man". Men det är gjort med så mycket charm och glimt i ögat att man förlåter allt. Nästan.Mångmiljonären, ingenjörsgeniet och vapentillverkaren Tony Stark blir alltså kidnappad av isla... sorry, 10 ringar. I fångenskap får han ett litet superkraftverk inopererat i hjärtat och bygger en krigsrobotrustning som han använder för att fly. Han har blivit Iron man.Robert Downey Jr är den ena anledningen att se denna film och dess minst två garanterade uppföljare. Han gör rollen som Stark/Iron man med exakt rätt blandning av allvar, humor och "vad-gör-jag-här"-uppsyn. Filmens självdistans gör att den undviker att gå Batmanvägen, vilket är tur eftersom just denna väg inte sällan leder rakt till Daredevilträsket.Den andra anledningen är själva Iron man. Rustningens metalliska surrande och klickande, dess coola, detaljerat skildrade design ("släng in lite hot rod-rött", säger Stark över ett glas whisky) och inte minst hans politiska resonemang om vem han egentligen ska slåss mot gör honom till en hjälte som flyger rätt in i åttan på postmodernismens måltavla.Att betyget inte blir snäppet högre beror på klumpig produktplacering och extrem manusförutsägbarhet. Ansträng er lite!