Under den första minuten av första låten på Eva Dahlgrens nya album "Petroleum och tång" tror jag att hon faktiskt driver med mig. Eller har hon slut på idéer?Saken är den att Eva Dahlgren i melodin i titelspåret ligger så nära en av hennes allra största hitlåtar att jag tror på fullaste allvar att hon har humor nog att driva med sig själv.Men nej, hon driver inte med någon. Och nej, så nära ligger den inte "Ängeln i rummet".Men där ligger problemet med Eva Dahlgren för mig.Hon är så gravallvarlig och så förknippad med sina framgångar för snart ett femtedels århundrade sedan att jag har svårt att lockas av hennes nya musik.Men det här är inte dåligt. På sina ställen faktiskt riktigt bra.Den dystra hymnen "Novemberregn" må kännas lite högtravande men är ack så våldsamt och brutalt vacker. Svängiga "Skuggorna faller över dig" faller helt rätt liksom snyggt arrangerade "Ord".Men jag nöjer mig där. Resten av plattan blir lite för mycket sådär typiskt allvarlig Eva Dahlgrensk. Men det är ett steg framåt.
