Linné en forskare för vår tid

300-årsminnet av Carl von Linnés födelse firas nästa år. Redan nu föreligger boken Linné. En småländsk resa sammanställd av Smålands Akademi under redaktörskap av Lars-Olof Larsson.
Carl von Linné var en utsökt stilist. Ingrid Nettervik ger flera exempel och citerar bland annat Söderblom-Edqvist Litteraturhistoria (1985) som ägnar författaren hela två sidor.
Författarporträttet avslutas: "Hans språk och stil blev epokgörande. [] Fantasin, humorn och den ständiga nyfikenheten ger liv åt de exakta iakttagelserna. Därmed bildar hans reseskildringar epok i den svenska realismens historia och gör Linné till en föregångare till Strindberg."

Och det är med något av dennes espri de många författarna gått till verket. Läsningen blir aldrig tråkig. Glupskt vill jag genast ta mig an nästa essä oavsett ämnet.
Anders Weyryd fångar i prologen vad som möjligen åstadkommer denna verkan. Weyryd skriver om känslan av sammanhang och hur avgörande den känslan är för livskvaliteten. En sådan helhet (helighet) finns i Carl von Linnés värld.

Så speglar även de till synes disparata ämnena delar av en helhet. Boken om Linné förmedlar högst påtagligt en persons vetgirighet och samtidigt dennes ödmjukhet inför tillvaron.
Att referera ur ett verk på över 300 sidor tjänar föga. Ett avsnitt i Lars Bergquists bidrag får emellertid tjäna som kärnan kring vilket åtskilligt annat utstrålar. När Linné likt Adam efter skapelsen ger namn åt alla djur kan den misstänksamme spåra orsakerna till människans rovdrift på naturen i tilltaget.
Men sådana övergrepp var upplysningsmannen främmande. Komplexiteten, sinnligheten, genialiteten, ordningen i blommans liv, död och pånyttfödelse fyllde honom med häpnad och vördnad, skriver Bergquist - Linné tyckte sig med varje nytt kunskapselement allt bättre förstå den Gud som skapat allt levande.

Åter igen kanske någon upplever dubier inför Guds namns nämnande. När väl anstöten skingrats är det dags att se det ovan omnämnda sammanhanget igen: Helheten! Namnen på naturens mångfald föder kärlek att närma sig skapelsen - och skapelsen föder kärlek att vilja kalla dess myllrande världar vid namn.
Kanske det är en sådan namnlöshet (törs jag skriva nihilism) vid sidan om åtskilligt annat som orsakat förödelsen i livsrummet. En sådan insikt förutsätter inte att man sett den Allsmäktige vare sig i ansiktet eller på ryggen. Det går utmärkt att förhålla sig vördnadsbjudande inför djur och natur som om det existerar en Högre ordning.
Visserligen påstår den fromme att Gud inte är en metafor, men sådana propåer lyssnar naturen inte till.

Med en vördnadsbjudande känsla för livet finns förutsättningar att kanske rädda den värld Linné systematiserade och lät oss ärva. När avarterna av upplysningstiden genomskådats och Carl von Linné blir bekant på ett nytt sätt, vilket finns förutsättningar till under läsningen av Linné.
En småländsk resa uppenbarar åtskilligt att begrunda. Presentboken till födelsedagsbarnet visar sig minst av allt vara en hembygdsbok som skildrar timade händelser även om visdom också kräver fakta.
Carl von Linné är en upplysningsmänniska för vår tid.