"Lilla kycklingen" en snäll parodi

På sitt sätt är "Lilla kycklingen" en historisk film. Det är nämligen den första helt datoranimerade film som Disney Studios producerat. Under de senaste åren har de traditionellt animerade filmer som bolaget gjort floppat på biograferna. Publiken har i stället vallfärdat till "Toy story", "Hitta Nemo" och "Superhjältarna".

Så vad göra? Tja, om vi inte kan slå dom, får vi väl göra dom sällskap, har man resonerat på Disney och satsar nu till hundra procent på datoranimation (dessutom har man som bekant köpt upp konkurrenten/samarbetspartnern Pixar). "Lilla kycklingen" är det första exemplet på detta. Mer följer.

Filmen bygger på en gammal saga, som Disney faktiskt använde som underlag till en kortfilm redan under andra världskriget. Den filmen var en propagandafilm på temat hur viktigt det var att inte tro på skvaller, och hade faktiskt ett olyckligt slut.
Denna långfilmsvariant har dock, inte oväntat, ett lyckligt slut. Och innan det kommer har vi fått oss till dels en film som är klart godkänd, även om tempot ibland känns lite väl stressigt och forcerat.

Vi möter Lilla kycklingen som med sin familj bor i en sådan där amerikansk småstad som idylliserats i filmer som "Tillbaka till framtiden". Kycklingen är en närsynt och intensiv liten kille, som vill väl, men som alltid misslyckas. Detta får inte minst pappa tuppen att tycka att sonen är ett sorgligt exemplar.
I skolan umgås kycklingen med andra särlingar, som en ful ankflicka och en guldfisk med vattenfylld hjälm på huvudet. När kycklingen får en bit av himlen i huvudet ringer han i varningsklockan i kyrkan. Men eftersom inga bevis finns ses han som en lögnare och hysterisk. När det hela händer igen, är det givetvis ingen som tror på honom. Men bakom händelserna ligger rymdvarelser som plötsligt invaderar staden...

"Lilla kycklingen" kan ses som snäll parodi på sådant som collegefilmer och science fiction och inte minst Spielbergs "Världarnas krig". Skildringen av "nördarnas" utanförskap är gjord med hjärtat på rätta stället och inte minst lilla kycklingen borde kunna bli en populär figur i kommande kortfilmer från Disney. Tempot är högt, ibland alltså lite väl högt, och även om filmen är helt barntillåten kan den nog vara lite väl intensiv för de allra yngsta, inte minst mot slutet.
Är den välgjord, undrar nu animationsvännen. Jadå. Även om jag är lite grann av traditionalist och oftast föredrar den gamla så kallade 2D-animationen, kan jag inte förneka att det finns en tjusning även i dataanimation. Allt är möjligt, och i och med att tekniken utvecklas kan filmerna också bli mer och mer överraskande. "Lilla kycklingen" pekar på det sättet framåt.