Lek och allvar i bild/diktbok

Jockum Nordström uppmärksammas stort sedan några år i vårt land, men hans konst exponeras även utomlands, till exempel i USA. Nu senast i höstas visades en större samling av hans penna och klippsax på Moderna museet.
Vid sidan om dessa större insatser ägnar Nordström sig åt en sidoverksamhet som möjliggör att också den som tilltalas av hans bilder, men som inte äger en tjock plånbok, har möjlighet att ta hem konsten. Böckerna om Pekka och Sailor är underfundiga, och i samarbetet med poeten Johan Nordbeck har i och med vårens bok, Gå till klacken, gå, antalet verk blivit hela tre. I dessa bild/diktböcker växer en värld fram som utgör något utöver summan av text plus bild. Inte minst gäller detta för det nu aktuella samarbetet kamraterna Nordström och Nordbeck emellan. "Tiden har hål i ryggen / och långt vattenfallshår", skriver Nordbeck, och fortsätter:
Det såg jag tydligt på en plats
möjlig att peka ut på kartan
med en nålspets, vid en underligt av-
folkad badvik i augustis ljumma dyningar

Boken kryllar, eller mer exakt i de världar som möter i boken, kryllar det. Orden leker med varandra, lyrikens bilder går in i teckningarna och vice versa. Nordbeck återanvänder gamla dikter ur tidigare publicerade samlingar, Nordström river ut blad ur gamla skissböcker. Inget av inslagen äger mästarens sigill, men det är avsiktligt. Här skulle det perfekta vara förödande. Det är skisserna som levandegör. Här och var möter även andra kreatörer, en Gunnar Ekelöf, till exempel, som med en replik ur samlingen Om hösten, flikar in: "Sådana vägar tycks mig lika goda som någon livsfilosofi." Det seende ögats stråt mer än den fullbordande handens väg.

I mötet med Gå till klacken, gå tjänar den vuxne på att koppla bort det mesta av förnumstighet och istället bläddrande i boken med barnet inom sig. Så får fjärilarnas vingar färg och rörelse och tremastarna vind i seglen. Magin i tillvaron har här fått ett kikhål. Fantasin och den kreativa tokigheten mandat att erövra våra sinnen. Men trams rör det sig inte om. Allvaret håller fjärilen som en drake i sin lina på plats, och låter skutorna lägga till på redden med ankarkedjan löpande ner i vattendjupet. Inte sällan är det Johan Nordbeck som svarar för inslagen om sorg och saknad. "Blixt ner i minnesgraven / lyser upp en obäddad säng, ett knä / och några ord om filmjölk".
I tidigare böcker har vi läst om dödssjuka barn och om döda syskon. Men förskräcks icke! "Kärlek är ju alltför / lagom att säga men det är / det enda ord jag inte kränger / av mig inför en ny natts dömda passager." Bläddra i boken och den ständigt strömmande tiden överväger några ögonblick att bereda plats för människan i nuet. Att ingå i. Att återfå andan.