Lättsam och lagom provokativ

I förra veckan tillkännagav Statens filmstyrelse att "Little Miss Sunshine" ska användas som kursmaterial i Sfi, Svengelska för invandrare, för att illustrera begreppet indie.
Miljonsvenskar från mellanöstern som frågat "Vad är detta indie" har inte fått adekvata besked. Hädanefter lyder svaret "du vet, som ?Little Miss Sunshine?".

Låt se: Dysfunktionell familj - check. Knark - check. Självmord/depression - check. Sexuella minoriteter - check. Svåra finansieringsproblem, såld på Sundancefestivalen - dubbelcheck. Rikliga referenser till (europeisk) litteratur - check. Skägg - check. Folk säger ofta fuck - check. Döden - check. Gothtonåringar som inte har sin naturliga hårfärg - check matt.
Det är bara Bill Murray som fattas, men han var faktiskt påtänkt i rollen som sedan gick till Steve Carell.
Och så sätter vi alla dessa element i en folkabuss och ger dem ett resmål - voilá, indieroadmovie!
Det enda ovanliga är att "Little Miss Sunshine" är så lättsam, så lagom provokativ och oblodig att den fått sjuårsgräns. Familjeindie, alltså. För hela familjen Latte.

Men är den bra? Tja, framför allt är den söt. Historien kretsar kring lilla Olive, 12, som lyckas få hela familjen att köra henne till barnskönhetstävlingen (borde vi inte snarast införa sådana i Sverige?) Little Miss Sunshine. På vägen gnuggas ömma tår mot varandra och surdegar knådas. Bilen går sönder. Situationer och repliker är småkul och bäst är pappa Greg Kinnear som fartblind förverkliga-dig-själv-profet.
En typisk trea, tänker man. Indietrea. Och så kommer slutscenerna. Skönhetstävlingens klimax. Och filmen exploderar i glädje, musik, humor och kärlek på ett sätt man aldrig trodde den var mäktig.