"Jag hade ingen barndom, jag föddes så här." Det brukar jag säga ibland på redaktionen när det visar sig att jag faktiskt läst en bok eller två, eller har hört talas om någon historisk person eller lägger ut texten om någon halvobskyrt intresse. Jag gör det för att spä på en bild av mig själv. Särskilt om jag är fredagsglad.
Min chef Christoffer tror att jag aldrig hade någon barndom. Bara för att jag är lite mer intresserad av litteratur, och har läst några "flummiga" ämnen ser han mig lite som en farbror ända från födseln. En farbror som sitter i en fåtölj och läser finlitteratur och smuttar på något gott, samtidigt som jag fäller initierade kommentarer om dagsläget i Egypten och lär mig klassisk grekiska med vänsterhanden. Riktigt så är det ju ändå inte, lång ifrån faktiskt, men jag bjuder gärna på den osanna bilden av mig själv, mest för mitt egos skull.
Hur uppnådde jag då den här inbillade goda smaken? God litteratur har följt mig ända sedan barnsben. Om man nu med "god litteratur" menar Sune- och Bertböcker, David Eddings-fantasy och ungdomsromantik. Det är inte många av oss som fått klassiker, förutom Astrid Lindgren och någon Bröderna Grimmsaga, tillsammans med vällingen. Vår smak och våra preferenser förändras med tiden. Och jag är - liksom nästan en hel generation - formad av hysteriskt roliga barn- och ungdomsböcker. Jag skrattade faktiskt så att jag grät när jag försökte läsa högt i Bertböckerna för familjen. Det där allvarliga, det lite svårare, det kom senare. När läslusten nästan gjorde mig sömnlös.
Det är det viktigaste tror jag. Utan att allt för mycket lägga mig i bildnings- och kanondebatten så tror jag att läsglädjen kommer först, innan det kan vara dags att "bilda sig". För blir man påtvingad tegelstenar som ingen blir glad av så slocknar intresset snabbt. Jag avskydde att läsa, i början. Sedan hittade jag det som passade och då var det klippt. Jag blev en slukare av rang. En slukare som i takt med att jag läste mer, blev mer intresserad av annat än lättläst, om det nu finns ett värde i att bli det. Det gav sig av sig självt.
Det kan vara bra att tänka på ibland. Det viktigaste är inte vad man läser utan att man gör det. När nyfikenheten och intresset väl vaknat brukar det andra följa efter. Med det andra menar jag klassiker, allt svårläst, smart och bildande. Nu inför skolstarten är det nog viktigare med ett asgarv i bänkraderna än tyst bläddrande i en bok som ingen vill läsa.
Själv har jag bildat mig enormt i sommar. 4 000 sidor "A song of ice and fire" (som serien Game of Thrones bygger på) har det blivit. Samtidigt som "På spaning efter den tid som flytt" samlar allt mer damm i bokhyllan.