Lars Sund är en av samtidens stora finlandssvenska berättare. Hans storhet hade vi lyckan att upptäcka redan i början av 1990-talet.Hans storslagna romanbygge med Siklaxtrilogin var lysande. Det var ett mustigt och färgstarkt släktdrama från en fiktiv by i Österbotten. I 13 år hade Sund putsat och filat på sin historia - 1 500 sidor. Det var väl använd tid! Nu är han tillbaka med samma goda humör och berättarglädje.Den här gången utspelar sig hans historia i den finländska skärgården. Det är oklart var, men ön heter Fagerö och ligger i den "sydvästra skärgården". Det är en idyll där det är rena "lottovinsten" att leva, enligt befolkningen.Men en dag förmörkas livet på den oskyldiga och paradisiska ön av en död man som hittas på ett av skären. Snart börjar stränderna att fyllas av döda kroppar som flyter i land från något obestämt land i "Södern".De döda kropparna sätter öns invånare på prov. Ingen vet vilka de är och vad som hänt dem. Det är en berättelse om främlingskap, moral och anständighet. Sund ställer viktiga frågor, utan att komma med beskäftiga pekpinnar. Det uppskattar vi!I skuggan av de djupare moraliska spörsmålen berättar Sund om livet på ön. Hur vardagen gestaltar sig för öns lyckliga och olyckliga människor. Vi får möta en rad färgstarka personer och fängslande människoöden.Sund har en egen berättarstil som vi tycker är väldigt tilltalande. Han använder samma knep som i Siklaxromanerna. Berättaren - eller Skrivaren, som Sund föredrar att kalla honom - är högst närvarande i berättelsen och för handlingen framåt genom ett samtal med läsaren, skulle man kunna säga för att göra ett tafatt försök att beskriva hans stil. Hans språk kan man under alla omständigheter bara älska och imponeras av. Det är fullt av lika briljanta som överraskande bilder. Det är en fullständig gåta hur någon kan beskriva den karga skärgårdsmiljön med sådan variation och så vackert, som Lars Sund gör. Det är värd all beundran.
