Vi behöver ingen tv för här på landet har vi naturlig underhållning hemma. Alla dagar som det inte regnat i sommar har vi suttit ute och ätit frukost på baksidan av huset. Nedanför är en bergslänt som slutar i en strandäng. Där går fåren och betar.De är väldigt intressanta att titta på.Vårt matsalsfönster vetter åt samma. Ibland tar det lång tid att äta middag för det händer alltid något med fåren som tar vår uppmärksamhet. Det är ganska fascinerande med djur.Får är uppenbarligen flockdjur. I den här flocken är det ett fyrtiotal vuxna får och nio lamm som föddes i våras. Från början föddes tio lamm men ett försvann spårlöst. Kan Jodie Foster ha varit här och stulit det? I flocken finns både svarta får och vita. Och ett brunt med en vit strimma på nosen och som tappat halva sin päls. Hon verkar orädd och bräker med grov röst och räcker ut tungan åt oss ibland. Ett av de vita fåren är en finlemmad dam med ljus och späd röst och som nosar lite försiktigt när jag sträcker fram handen till henne. Att låta sig bli kliad på sin fårskalle nedlåter hon sig inte till.Fåren rör sig i grupp. Ibland kommer de gående på en smal sträng med bete utmed stängslet, en efter en på rad. Ett riktigt lämmeltåg, fast av får. Som en grupp dagisbarn på promenad.Ibland har vi undrat om fåren är mobbare. Ett och samma får går ibland ensamt när de andra betar tillsammans. Hon rör sig liksom vid sidan om de andra en hel del. Det kanske är så enkelt att hon gillar att gå för sig själv.Kan får vara som människor?De senaste dagarna har vi ibland sett några av fåren ligga till synes helt utslagna i skuggan. "Hon verkar sjuk" säger jag och pekar. "Titta, nu lyfter hon på huvudet" säger maken. "Då är det nog inte så farligt". Får kanske blir förkylda, precis som vi. Eller har en dålig dag. Eller är bara så lack på det enformiga livet med äta, vila, sova och glo på oss människor.Det är inte bara fåren som skapar action i livet på landet. Varje kväll går jakten på mördarsniglarna, som alla möter en ond bråd död när vi upptäcker dem.Promenaden till brevlådan varje morgon bör ske med försiktighet, för på grusvägen dit har de minsta grodorna ett övergångsställe. De syns knappt mot gruset.Och ett par gånger sedan vi flyttade hit har vi lyckats få syn på de vita hjortarna, i skymningen i skogsbrynet.Frågan är vad vi ska göra till vintern när fåren inte går på bete längre och de andra djuren kurar i sina iden. Någon tv blir det i alla fall inte.
