Långt drivna samtal om samtiden

Likväl sprids dessa reflektioner inte över sidorna som brukligt är i böcker som likt verbala installationer vill verka i den allmänna konkretistiska traditionen. Faktum är att texterna låter sig läsas som vanlig prosa. Men då ska tilläggas att det krävs någon tids tillvänjning. När väl kontraktet mellan författaren och läsaren undertecknats går det mycket väl att tillägna sig informationen som ges och att själv ingå som samtalspart i resonemangen. Redan i själva texten är detta något som fullt ut praktiseras på så sätt att Raattamaa interfolierar texter i de egna utspelen; texter författade av nitton av landets samtida mer namnkunniga poeter. Företaget är inte helt omöjligt, tvärtom fascineras jag över texternas spänst och den allvarliga lekfullhet som fängslar. Vad handlar då det hela om? Visserligen värderar författaren sådant som uppträder i samtiden och ställer uppfordrande frågor, men mer tycker jag mig märka att texten mest beskriver tillvaron. Steget från dessa "så-här-förhåller- det-sig-påståenden" till ett slags "så-här-bör-det-i- stället-vara-proklamationer" är det upp till var och en att ta. Vissa upprepningar märker jag. Två gånger nämns att Gud inte kan utrotas eftersom språket omöjliggör något sådant, vidare får vi veta att barn stjäl glass från glassbilen när chauffören är ouppmärksam. Vidare stavas ordet "tillfredsställd" fel vid två tillfällen. För övrigt slår författaren in nya trasor i ordväven under den ständigt pågående resan genom allt och inget som uppenbaras. Dock avslutas så småningom boken och det sker med en deklaration om att det mesta runt omkring oss ter sig som något obegripligt, vilket Raattamaa tycks tillstå med en befriande blinkning till läsaren. Utan en sådan distansering hade boken med den märkliga titeln (som föder associationer till såväl författarens eget namn, som en viss Mallarmé, för att inte tala om alla de föreställningar om USA som kan tänkas uppkomma) kvävts av sin egen självtillräcklighet. Nu sker inte detta. Tvärtom läser jag boken med friska ögon och konstaterar att en långt driven estetisk medvetenhet inte behöver innebära blodlösa lustifikationer. Slutorden lyder: "det är historien om allt det som aldrig hände om värmen i Västertorp när alla försvinner som ett aggressivt mögel överallt kan vi inte ta på oss varandra allt blir så vackert när man inte förstår."