Långsam, ofokuserad och svagt spelad

Trots att Michael Winterbottoms "In this world" (2002) var en spelfilm var den mer autentisk än de flesta dokumentärer. Winterbottom följde två flyktingar från Bangladesh till England, jagande en dröm om ett värdigt liv. Filmen byggde på verkliga livsöden och skådespelarna hade sina riktiga namn, men det var ändå en sorts fiktion. Resultatet blev oförglömligt.
Nu försöker han använda samma trollformler på Guantánamo och kriget mot terrorismen. Tyvärr biter de inte lika bra längre.
"The road to Guantánamo" bygger på vittnesmål från tre unga engelsmän med pakistansk bakgrund. De ska gå på bröllop i Pakistan medan USA bombar och jagar terrorister i grannlandet Afghanistan. De bestämmer sig för att resa dit. Varför? Det blir aldrig riktigt klarlagt; här viker Winterbottom för en gångs skull undan med sin kamera.
Man kan invända att det inte spelar någon roll, ingen har ändå rätt att gripa dem och skicka dem till ett tortyrläger utan rättegång.
Mot det kan man i sin tur invända att det är mer än lovligt naivt att irra runt i en krigszon utan att veta vad man gör; du kan inte ha ögonbindel i köket utan att riskera att bli bränd.
Mot detta kan man åter invända att sakfrågan kvarstår: Konflikten handlar om att USA tycker sig ha rätt att få fram falska terrorerkännanden genom tortyr, punkt slut.

"The road to Guantánamo" är alltså ett utmärkt diskussionsunderlag. Som film betraktat är den långsam, ofokuserad, svagt spelad och helt utan den brännande skärpan från "In this world".