Långsam men realistisk polisfilm

Först tänker du att det här håller ju inte. Det händer inget. Ung man utexamineras från polishögskolan och hamnar på ett distrikt i Paris. Och dricker kaffe. Och blir full. Och deltar i det smårasistiska dösnacket bland kollegorna. Och spelar datorspel på jobbet. Och råkar inte ut för sitt första stora fall, och chefen är inte ett svin och det finns ingen hetsporre, ingen cyniker och ingen gammal filosof som längtar efter pensionen men snart ska bli skjuten i tjänsten.
Och det första stora fallet kommer, men det är ingen högdramatik, inga skottdueller och inga biljakter, och han äcklas inte av allt våldet och blir inte dunkad i ryggen av någon ärrad kollega som säger "vänta bara grabben, det blir värre".
Efter ett tag börjar du längta efter en fransk Gunvald Larsson som brölar "Merde!" och sparkar in dörren till något sovrum där den misstänkte ligger bredvid en naken kvinna med snygga bröst. Men i stället sitter poliserna i långa förhör med knarkiga östeuropeiska uteliggare som svarar "Vet inte" på varenda fråga, och så åker de tåg till en vingård och visar bilder på misstänkta.
Men efter ytterligare ett tag slutar du längta. Och du inser att du ser den kanske mest realistiska polisfilmen hittills, en film där rollfigurerna är sammansatta som ett ovanligt svårt pussel, en film som får Sjöwall/Wahlöö att framstå som "Robocop".
Ja, det är långsamt, ja, det känns ibland som piloten till en tv-deckarserie (speciellt som den fantastiska Nathalie Baye är sjukt lik Helen Mirrens kommissarie Tennyson) - men ja, det är bitvis brottsligt bra.