Kyrkomusikalisk demonstration

Kan det bli mera proffsigt fulländat i våra trakter än den konsert i går kväll som fick avrunda "Höstmusik i Lofta", alltså serien på fem kvällar kring den 150-åriga Marcussenorgeln? Jag tvivlar på det.
Vad Aron Nilsson hade lyckats arbeta upp med sin kör, Gamleby Vokalensemble, sina solister och de två som på varsin synthesizer kunde ersätta den orkester som ingår i sättningen för Mozarts Requiem, det var storartat.
Detta Requiem, denna frids- eller dödsmässa var det allra sista som Mozart arbetade med, ja ända in i de sista dagarna av sitt liv på senhösten 1791.
Han hann inte ens fylla 35 år innan livet övergav honom.
Men Requiet lever. Liksom alla minnen kring honom. Mozartåret, allt firande av 250-åringen har ännu två månader på sig. Det tystnar nog knappast efter nyåret heller.
Mozarts Requiem är ett krävande verk. Gamleby Vokalensemble är ingen stor kör, den låter bara så. Aron Nilsson har inte bara förmågan att engagera rätta röster. Han sporrar helt enkelt till konstnärliga dåd. Och bygger upp samspelet, både mellan körens alla sångare, solisterna och de två syntheziservirtuoserna, Michael Waldenby och Håkan Martinsson. Lösningen fungerade dessutom.
Waldenby är ett bekant namn för alla som har kontakt med Gamleby-Lofta-Odensvis kyrkomusik. Och då tänker jag inte bara på hans orgelspel utan även på tonsättningar som vi fått uppleva.
Håkan Martinsson är däremot ett nytt namn i sammanhanget. I många år har han och Waldenby varit kolleger inom kyrkomusiken i Stockholm. Waldenby i Klara och Sankt Jacob, Martinsson i Storkyrkan. Men nu har Håkan återvänt till sin hemstad Oskarshamn och undervisar i orgelspel på Folkhögskolan där.

Sångsolisterna får alla högbetyg. De kvinnliga hör hemma i Tjusts musikliv, sopranen Marie Dimpker och mezzosopranen Marie Widerström som tog hand om Requiets altstämma. Tenoren Christer Hellström och basen Olov Högbom är även de bekanta ansikten, åtminstone för alla som följt Vokalensemblens insatser de senaste åren. Rötterna har visserligen den kören i Gamlebytrakten, men rösterna lockar Aron Nilsson dit från olika håll. Även långa håll för att nå sina mål.

Mozarts Requiem är ett märkligt konstverk. Fridfullt egentligen bara i de sista takterna. Trots texterna med alla dessa gudslöften om förbarmande svävar dödsångesten över stora delar av denna musik, så stark att man knappt kan värja sig.
Framförs den då så intensivt som i den här Lofta-tappningen blir greppet än starkare. Aron Nilsson har också känsligheten att både kunna reda ut det finstilta och låta dramat krevera.
Publiken - och den var stor - blev märkbart tagen.

Nå, detta med orgeln då, blev den undanstoppad på finalkonserten till dess ära. Minsann inte. Konserten inleddes med att Michael Waldenby spelade Bachs Fantasi i g-moll. Där finns det tvära kast mellan häftiga intermezzon och lugn lyrik, mellan mörker och sol. Framför man då det stycket med Waldenbys Bach-insyn blir det ett fint exempel på vilka resurser denna bejublade Marcussen-orgel har.

Sång och musik låter skön i Lofta kyrka. Med orden är det sämre ställt. Strejkar dessutom hela förstärkartekniken blir det lite ledsamt. Det var säkert fler än de som satt närmast som verkligen ville höra vad Waldenby berättade om Mozart före konserten. Det ämnet, liksom spåren efter Mozart, är han ju en mästare på. Men efter konserten var det trasslet bortglömt.