Kvinnorna lyste klarast

Sveriges musikjournalister gick ner i brygga av glädje när årets startfält till Hultsfred offentliggjordes. Nu skulle vi få möjligheten att se Kris Kristofferson, PJ Harvey, Pixies, Mary J Blige och Morrissey     på tre dagar.
Lägg därtill rosade akter som Phoenix, Essex Green, Mattias Alkberg BD och Marit Bergman.
Jag vet inte om biljettköparna utförde liknande glädjedemonstrationer, men jag hoppas att de känner sig nöjda så här i efterhand. För visst stod de stora dinosaurierna för underhållningen. Framförallt de kvinnliga dito som PJ Harvey, Marit Bergman och Mary J Blige.
Festivalens stora stjärna var dock inte annonserad på förhand. Jag talar naturligtvis om Zlatan Ibrahimovic som möttes av festivalens största jubel när han klackade in den förlösande kvitteringen mot Italien och därmed räddade fredagens fest. Jag kommer till det.
Som en Chockrosa tornado svepte PJ Harvey in på Hawaiiscenen på torsdagen. Hon lade ribban högt upp i den kyliga kvällshimlen och frågan är om någon annan artist lyckades ta sig över den. PJ Harvey bjöd på en makalös urladdning; stenhård och samtidigt sårbar. Plötsligt kändes fredagens framträdande av den kanadensiska provokatören Peaches inte lika lockande. PJ Harvey visade att det inte behövs några skrevgrepp för att bjuda på sexig rock n¿ roll.
Polly Jean följdes av Pixies, vars åldrade förman Frank Black inte kan beskyllas för att vara sexig. Men med sitt utmärkta låtmaterial och episka gitarrslingor skulle de legendariska rockikonerna lika gärna kunna framföra sina låtar ståendes i bruna pappkartonger och ändå komma undan med det. När introt till "Where Is My Mind?" drog igång vändes alla huvuden mot scenen i en enda synkroniserad rörelse.
Innan jag skyndar vidare med fler storheter drar jag mig till minnes torsdagens mest minnesvärda framträdanden på de mindre scenerna. Dagen inleddes i sakta mak med Sophie Zelmani på Pampas. Himlen dränktes i gråblå akvarell och folk satt i gräset som snart skulle vara lera. Det kändes som en behaglig inledning att lyssna till Zelmanis viskande stämma, men tyvärr förvann rösten i den murriga mixen. Jag tröttnade och sökte mig vidare till Teaterladan där japanerna i Electric Eel Shock mötte mig med en skål: "Kampai", vrålade sångaren, tittade djupt i ölburken och sparkade igång nästa låt med ett "lock n¿ loll!". Så rätt han hade. Det var rock n¿ roll av det bästa och mest hjärndöda märke.
Då var jag åter på benen och förblev i allra högsta grad så när franska popbandet Phoenix bjöd upp till dans i Atlantis Bass Camp     festivalens bästa scen. Vita flor hängde från den runda metallriggen i tälttaket och i dess mitt en stor spegelboll som satte standarden: här har ni festivalens party.
Förväntningarna på festivalens andra dag var av ett annorlunda slag. Inte bara hoppades jag på en glädjeinjektion från Marit Bergman och såg fram emot att få skaka rumpan till Mary J Blige.
örväntningarna på festivalens andra dag var av ett annorlunda slag. Inte bara hoppades jag på en glädjeinjektion från Marit Bergman och såg fram emot att få skaka rumpan till Mary J Blige. Dessutom skulle landslaget uppträda på storbildskärm. Dagen till ära var flera av besökarna klädda i gult och blått och när klockan slog nio gällde det att vara utrustad med ett par vassa armbågar för att få en skymt av skärmen.
Ni vet alla hur det gick i matchen men inte vilka glädjescener som utspelades framför storbildsskärmen. Och hur den lättade festivalpubliken skanderade "Zlatan, Zlatan, Zlatan!" när den strömmade vidare ut i nattens firande.
Men det här handlar om musik och inte fotboll, även om det vore lättare att lägga ut en text om Zlatans storhet. Fredagen var nämligen festivalens näringsfattigaste dag. Och hade det inte varit för att två kvinnor bjöd på ett rejält energitillskott hade det varit betydligt svårare att ta sig upp lördag morgon. Jag talar om Marit och Mary som fyllde ut Hawaii till bredden.
För fyra år sedan spelade Marit Bergman på festivalens minsta scen. Sen dess har hon sakta men säkert förflyttat sig till större och större scener och i år var det självklart att hon skulle ställa sig på den största.
Hennes omtalade fanskara bestående av småtjejer stod tidigt på plats framför scenen och bevittnade ett knackigt soundcheck. Men när det väl var dags för konsert satt allt som handen i handsken, och en exalterad Marit Bergman förkunnade att hon var förälskad i varenda en av oss.
För att besvara hennes kärlek fick småtjejerna marken att vagga under "This Is the Year".
alla Motståndare till kvinnliga präster borde åkt på studeieresa till Hultsfred och sett Mary J Blige predika kärleksvevangeliet. Så blev förmodligen inte fallet men förhoppningsvis omvändes desto fler indiepopare av Mary J:s soulexplosion.
Om Mary J Blige var festivalens stora predikant var Nicolai Dunger hennes lillebror. Regnet öste ner, leran kröp upp längs byxbenen och vi var många som sökte oss in under Atlantis tak för att se Dunger förvandla tältet till en baptistkyrka. Mannen är visserligen bara de dryga 30 men har som artist åldrats snabbt och skaffat sig både pondus och skägg.
Som svar på Mary J Blige och Nicolai Dungers böner dök Gud upp på Hawaiiscenen vid halv tio. Åtminstone skulle flera av Morrisseys allra trognaste fans hävda att han är allsmäktig. Jag håller mig mer reserverad. Men visst är han en lysande stjärna     en stor entertainer     nu mer än någonsin. Han förkunnade att han är tillbaka på allvar genom att uppträda framför sitt namn skrivet i stora blinkande bokstäver, precis som Elvis gjorde i och med sin återkomst till scenen 1968.
"Why is it so cold in Sweden at this time of the year", frågade Morrissey men fick inget svar. Vi stod alla lika frågande inför det lynniga svenska klimatet. Kylan hämmade dock inte exilbritten som numera bor i Los Angeles. Han lovade att komma tillbaka, men då hem till oss     för att stanna. Jag har två quornfiléer i frysen, så visst.
Morrissey lämnade scenen efter en obligatorisk "There Is a Light That Never Goes Out". Vi får se det som en spådom om att startfältet till Hultsfred 2005 kommer att lysa lika starkt som årets. Arrangörerna säger sig åtminstone ha något riktigt stort på gång för att fira festivalens tjugoårsjubileum.
Låt: Mary J Blige - "No More Drama".

Kvinnorna lyste klarast

Hultsfred 2004 gav ungdomarna rejält med musikhistoriskt kött på benen.Och därmed kunde även rockfarbröderna känna sig mätta och belåtna.

Hultsfred 2004 gav ungdomarna rejält med musikhistoriskt kött på benen.
Och därmed kunde även rockfarbröderna känna sig mätta och belåtna.