Kvinnan med det svarta hålet

Hon hette Agnes. Men vem var hon? På bokomslaget ler hon mot oss, en vacker ung kvinna på 40-talet med sin strålande blick och det tjocka mörka håret, tillsammans med sin unge make. Det är Agnes liv boken handlar, Agnes och maken Knuts.
Han gör karriär i kooperationen medan Agnes föder barn, lagar älgstek och ser åren gå. Men vem är Agnes, som lever där vid sidan om Knut? Det undrar hon själv ibland, men får inga svar.
Elisabeth Lindfors har skrivit en fascinerande bok om Agnes med sin debutroman Hon hette Agnes. Berättelsen är gripande och välskriven, och säger oss mycket om livet.
I en artikel berättar Elisabeth Lindfors att hon först tänkte på sin egen mor när hon började skriva, men att Agnes sedan började leva sitt eget liv. Och säkert är det så, att dikten tar över verkligheten. Det är en mycket inträngande berättelse, och säkert hade det varit svårt att skriva så utlämnande om sin mamma.
Men historien om Agnes är trovärdig och äkta, det möjligen privata blir här allmängiltigt. Att ta till sig berättelsen är lätt, Agnes kan inte lämna mig som läsare oberörd. Porträttet av henne visar en sammansatt kvinna som inte alls är den hon kan tyckas vara.
Agnes gifter sig med sin Knut 1941, i Luleå. Krigsvintrarna är kalla och Agnes får sitt första barn, sonen Bo. De flyttar runt till olika platser, en tid ända ner till Ystad, i takt med att Knut byter arbete och blir befordrad. I 18 år bor de i Östersund, där dottern föds och barnen växer upp. Sedan följer Agnes med sin Knut till direktionsvåningen i Stockholm.
Det är Knut som styr deras gemensamma liv, var de ska bo, vem hon ska umgås med. Och Agnes finner sig, hon vill ju så gärna att det ska vara bra för honom.
Som ung närde hon konstnärsdrömmar, och målade. Men Knut förstod sig aldrig på det, och hon lade det åt sidan. Först som gammal och glömsk tar hon upp det på allvar igen, efter att som pensionär tagit med sig barnbarnet på en konstkurs i Frankrike.
Hela tiden bär hon med sig det stora svarta hålet inombords, det som ger henne svartsjukan, driften att skära där hon inte borde med knivarna i köket, och till slut en akut psykos och en lång period på sjukhus. Hennes familj är oförstående men välmenande.
Hela livet tampas hon med sin brist på självkänsla och sin osäkerhet, önskan om ett annat liv och svårigheten att anpassa sig i folkhemmets kvinnoroll. Men hon visar upp ett behärskat yttre, som bara rämnar ibland inför maken Knut. Om detta skriver Elisabeth Lindfors så att jag inte vill sluta läsa.