Kvinna vare sig man vill eller inte?

Någon frågar: "Har du slutat misshandla din fru?" Svaret "ja" säger att jag varit en våldsverkare. Svaret "nej" säger att jag oförbätterlig plågar min hustru. I själva verket har jag aldrig slagit någon kvinna. På motsvarande sätt går det att fråga om jag eller någon annan som läser dikterna ansvarar för oegentligheter inom barnomsorgen eller vården? Kanske, kanske inte? Mer angeläget att ljussätta är hur frågorna som rör förkrympandet av kvinnor kan föras utan att samma kvinnor och den antydde skyldige framställs som offer. Kvinnors situation i historien och i samtiden är inte - med en underdrift - utan problem. Och kanske samhället, vad det nu betyder, inte gjort allt som borde göras för att förbättra livet för dem som inte kommer till sin rätt under rådande strukturer. Visst finns det konkreta åtgärder som kan lösas om vilja finns: lönefrågor och förbättrade arbetsförhållande är något konkret att arbeta med. Men ett problem i problemet med misshushållandet av kvinnor och kvinnokraft inom vården och omsorgen har med det slags accepterande av tidsandans löften om att allt ska bli så mycket bättre om vi bara hänger på det nya i tiden att göra. Rådberg skriver med fingertoppskänsla: "nu ska du vara riktigt glad i ArbetsLag". I denna kurragömmalek blir det svårare att klart utkristallisera den skyldige. Paradoxen utveckling/välstånd och höga sjukskrivningstal/förskrivna recept på stämningsskapande mediciner framstår som en gordisk knut. Med exempel från kvinnors arbetssituation inom familjen, vården och barnomsorgen och med typiska kvinnliga aktiviteter (?) såsom barnramsor och allehanda vävtekniker belyser Helene Rådberg många kvinnors vardag i drastiska scener. Ingen kan avfärda det svåra i situationen som gestaltas och förbli trovärdig. Men som sagt, den försåtliga "rävsaxen" gör det svårt att angripa vad det exakt är som åsamkar kvinnor denna plåga och av samma anledning kommer förmodligen många kvinnor också i framtiden att sitta inslagna i varpen gnolande på någon barnvisa. Omslagsbilden About a Girl (2005) av Karin Mamma Andersson bidrar också den på sitt sätt till att visa fram något som oroar men samtidigt inte lämnar några enkla lösningar på det prekära i kvinnors arbetssituation som texten lyfter fram.

Kvinna vare sig man vill eller inte?

Helene Rådbergs nya dikter i samlingen Det gula rummets små terapistycken möter mig som den så kallade rävsaxen. Rävsaxen ställer den svarande i en omöjlig situation.