"Kungen - mäktigare än någonsin"
Samhällsutvecklingen har spelat monarkin i händerna. Aldrig någonsin har en svensk kung varit mäktigare än nu, hävdar historikern Dick Harrison.
De grå tinningarnas makt. Med åren har kungen blivit en allt skickligare mediestrateg men också mer av en landsfader, menar Dick Harrison.Foto: Scanpix/Arkiv
Foto:
Visserligen kan kungen inte längre befalla krigshärar eller håva in skatter efter behag. Däremot kan han skapa opinion.
- De som styr Sverige i dag är de som driver frågor. Jag skulle vilja hävda att massmedia, som ibland kallas tredje statsmakten, är den första statsmakten i dag när det gäller att ge vårt samhälle en riktning. Och här kan kungen mycket väl utnyttja sin position - om han vill det.
Anta att kungen skulle säga något i stil med "jag tycker det är skönt att gå i svenska nationalparker, vi borde ha fler", föreslår Dick Harrison. Uttalandet skulle genast tolkas politiskt, kanske användas både mot samepolitiken och mot miljöpolitiken.
- Han har lärt sig att inte tala klarspråk, men i dagens samhälle behöver han inte göra det. Förr hade han behövt ge order, men i dag räcker det att insinuera och inleda en diskussion.
Men är det inte en väldigt instabil makt?
- Jo, men det gäller alla offentliga personer. Statministerns makt är instabil på samma sätt, det är därför vi har så många skandaler. Det ligger inbyggt i hela vårt system, beroende på att vi har en öppenhet som vi inte haft tidigare.
Men kungen förlorade ju ändå i anseende efter Bruneiaffären häromåret?
- Att han klarade sig ur den knipan berodde inte på att han framstod som en landsfader efter tsunamin, utan på att han faktiskt hade uttalat sig mot bakgrund av tydliga UD-direktiv. Han citerade i själva verket mycket av det han hade fått höra att han skulle säga. Kungen kan klara sig medialt i dag tack vare en djup personlig erfarenhet och en starkare utgångsposition än många ministrar.
Man kan tänka sig att Elisabeth Tarras-Wahlbergs pansarblick betytt en del. Carl XVI Gustaf var på 70-talet en av de första monarkerna i världen med att skaffa sig en egen presschef. I en färsk intervju i Svenska Dagbladet säger kungen själv att han genom åren lärt sig vad han kan säga och inte säga. Samtidigt har journalisterna blivit allt mer närgångna - och rubrikerna allt jobbigare.
- Media hade inte kunnat skriva om det inte hade funnits ett intresse, säger Dick Harrison. Min poäng är att det här är en helt ny situation, en ny inflytandesituation som gäller alla offentliga personer men allra mest kungen.
Så länge kungarna hade formella maktprivilegier kunde de tillåta sig excentriska utsvävningar. Nu ska både de, och deras barn, i stället utåt vara moraliska föredömen, skolboksexempel, framhåller Dick Harrison. Det största hotet mot kungen är följaktligen han själv, och barnens festande runt Stureplan.
Det blev tydligt i Norge där hovet skaffade presschef först 1998 och där vanan att hantera media inte är densamma. Till exempel upptäckte norska veckotidningen Se & Hör kronprinsens förlovning med den ensamstående småbarnsmamman Mette-Marit innan hovet hunnit kungöra den.
- Den norska monarkins magi naggades i kanten. Här framkallas Victorias relation med andra mycket långsamt, det blir aldrig något offentligt, det är mycket utdraget och säkert väl planerat.
- Det här ger en helt annan kraft åt kungens uttalanden, han kan gör dem mot bakgrund av att han vet att han betraktas som ett moraliskt föredöme.
Två unga kvinnliga riksdagsledamöter kräver republik i dag, i övrigt är det väldigt tyst. På 50- och 60-talen skrev Vilhelm Moberg glödade artiklar för republik, på 80-talet filmade Lars Molin "Kunglig toalette". När "Hey Baberiba" i TV4 driver med kungen är det utan uppenbara politiska undertoner.
- Kungen har spelat ett bra politiskt spel, han har lyckats skaffa sig politiskt legitimitet vilket gjort det omöjligt för en etablerad politiker att attackera honom.
Så jobbar vi med nyheter