Kultureliten älskar minglet på mässan

Bokmässan i Götet är en stimmig, svettig och snurrig tillställning. Kulturelitens Mekka är ett virrvarr av böcker, författare, förläggare och folk. Jan Guillou signerar i Piratförlagets monter och rear ut Kolumnisten. Ronnie Sandahl föreläser om Vi som aldrig sa hora och pratar självsäkert om litteratur, småstadsångest och framtiden. Efter Ronnies prat flockas folket i kö, alla vill ha ett signerat exemplar från den unga, vassa skribenten med poetiska ambitioner.

Här får författarna ohämmat sola sig i glansen från beundrarna och fylla på sina sårbara egon med okritiskt beröm. Och bokälskarna kan frossköpa böcker från raderna med inbundna, blankpolerade framsidor på glättigt papper och travar med billiga pocketböcker som trängs på enorma bokbord. Det gäller att gå minst tre varv för att kunna överblicka det fantastiska utbudet. Alla cirklar som gamar runt borden, redo att hugga så fort de ser en titel som tilltalar eller ett omslag som lockar. Många är på jakt efter den där boken som alla pratar om, eller böcker som man verkligen borde ha och som man kommer att ställa orörda i bokhyllan. För att det ser bra ut.

Expressen säljer de tre första titlarna i sin litterära folkbildningskampanj för tio kronor. Jag slår till direkt. Trots att jag kanske aldrig läser August Strindbergs Hemsöborna eller ger mig i kast med John Steinbecks Möss och människor. Men det spelar inte så stor roll. Det är trevligt att ha böcker, veta att dom finns där. Det är liksom något tryggt med överfulla bokhyllor och travar med tidningar.
Jonas Hassen Khemiri glider förbi i svart rock och ser lång, smal och intellektuell ut. Jag har fortfarande inte läst Ett öga rött. I min kasse hamnar i stället Kajsa Ingemarssons debutroman På det fjärde ska det ske och hennes senaste Lyckans hjul. Hon säljer som smör men har i intervjuer sagt att hon inte riktigt kan stå för den chick-lit genre hon representerar. Katarina von Bredow, med sitt tilltalande språk, ramlar också ner i påsen, liksom Ett år av magiskt tänkande av Joan Didion och Mustafa Cans Tätt intill dagarna.
Bert Karlsson pyser i en mysfåtölj, och Emma Hamberg snackar om sin nya bok Brunstkalendern. Hon är rolig och får publiken att skratta.

Men man blir snart matt av trängseln, det öronbedövande sorlet och bristen på sittplatser. På övervåningen säljs wok med tam smak till kraftigt överpris i pappkartonger. Förväntan ligger i luften och överallt beundrande läslusar. Jag kanske också är en smula skyldig, som gillar att ströva runt och se bokbranschkända ansikten, författarporträtt som vandrar runt livs levande, lite som vanliga dödliga bortom skrivarstugor och tangentbord. Det är onekligen kul att se ansiktena bakom bokstäverna. Kultureliten gillar att frottera sig med varandra. Och vi minglar gärna med.