Min bror berättade för ett tag sedan om ett läkarbesök. Han hade sagt till doktorn att han kände sig ”nummen” kring ett operationsärr. ”Ja, nummen är ett ord vi använder här i stan om något känns lite bortdomnat”, sa han vidare. Det hade han rätt i. Svenska Akademiens Ordbok (SAOB) angav visserligen redan 1947 att ordet var utdött eftersom man inte hade hittat det i tryck efter 1722. Men visst lever det i talspråket, och inte minst i västervikstrakten. Rietz skriver i sitt svenska dialektlexikon från 1860-talet att ordet betyder ’borttagen, lam, betagen’ i Östergötland och Småland och ’stelnad av köld, frusen, valnad, domnad’ i Östergötland och Kalmar län (Tjust). Den syd-och västsvenska dialektdatabasen har bara fyra exempel på ”nummen”, alla från Kronobergs län och med betydelsen ’stelfingrad av köld’.
Medan ”nummen” fanns kvar någonstans i bakhuvudet åkte vi på en skidresa till Norge. Tankarna gick till att frysa om händerna och barndomens vintrar i Västervik. Den tidens stickade yllevantar släppte igenom vind om det blåste och blev fuktiga när man lekte i snön. Följden blev naturligtvis att man blev nummen om händerna eller att man t.o.m. fick ”nagelspräcka”. (Vi uttalade det förstås ”nagerspräcka”, helt enligt reglerna för västervikskans uttal.) Vid ”nagelspräcka” är man så frusen att det värker under naglarna. Värken blir ännu värre den första stunden efter att man kommit in i värmen.
Trots att ”nagelspräcka” beskriver så bra hur det känns, verkar det inte vara så vanligt. I SAOB står det att det betyder detsamma som ”nagelsprång” och används ”i vissa trakter”. SAOB nämner finlandssvensk dialekt. I andra källor nämns bara ”nagelsprång” och ”nagelkall”. En googlesökning visar att inget av de här tre orden verkar vara så gångbart idag.
I samband med nagelspräcka blev man förstås nummen i fingrarna. Ett annat ord för ”nummen i fingrarna” är ”valen”. Den bild man får av SAOB och det dialektmaterial som är lättillgängligt på nätet är att ”valen” är ett litterärt ord. Intrycket förstärks av en sökning bland samtida texter. Ordet förekommer mest i litteratur, men är mycket ovanligt. Men för mig känns det mycket gångbart i dialektala sammanhang.
Mycket gångbart är också ”krumsen”. SAOB beskriver betydelsen som ”(i vissa trakter) stel o. förkrympt (t. ex. av köld o. väta)”. Hur vanligt är det ordet då? Olika sökningar på ”krumsen” ger ett mycket magert resultat. Rietz dialektordbok har inte med ”krumsen”, däremot ”klummsen” med samma betydelse. Det ordet finns framförallt i norra Sverige och Finland. ”Krumsen” och ”nagelspräcka” verkar alltså vara rätt lokala ord. Jag tycker de är mycket uttrycksfulla. ”Nagelspräcka” beskriver så bra värken längst ut i fingrarna när man blivit riktigt kall om händerna.