Kristina Lugns poesi briljant

OK, jag måste erkänna, jag är inget stort fan av andras poesi. När jag hade en poesiuppläsning i maj så höll jag faktiskt på att somna när de andra läste sina bidrag. Och då var det alltså mina vänner som jag var med.
Så när jag läser Kristina Lugns dikter så håller jag återigen på att somna, åtminstone hennes första diktsamlingar. Men jag somnar inte, det är något i Kristina Lugns dikter som får mig att vilja fortsätta läsa, en ton och framförallt en underton som får en att fortsätta ta in hennes dikter.

Kristina Lugns dikter är varierande i sin kvalitet. Samlingen Om jag inte får mig utbrista i snarkningar. Medan de andra samlingarna får mig att jubla.
Kristina Lugns poesi är mycket jordnära och innehållsrik, i visa fall rent briljant med undertoner som får en att själva. Att samla Kristina Lugns diktsamlingar visar hennes utveckling, hur hennes poesi blir starkare, en poesi som trollbinder sin läsare.
Det finns inget så lättexploderat
Som människors ensamhet.
Det är det som är grunden för hela min
affärsverksamhet.
(sidan 261, Hundstunden)
De samlingar jag framförallt vill lyfta fram är Till min man om han kunde läsa, Döda honom! och Om ni hör ett skott. De pekar på avgrunden mellan man och kvinna och deras brist i förståelse för varandra.